Jag var där!

I lördags prästvigdes tre anglikanska biskopar i Westminster Cathedral och bland de mer än 2000 deltagarna var också jag. Man kunde sitta "in the front" om man fått en reserverad plats och man kunde få gå på ärkebiskopens reception. Jag fick bådadera och fick många intryck med mig hem. Att fira gudstjänst med ett halvdussin biskopar, ett sjuttiotal präster och så denna enorma församling är något särskilt. Historiskt var det. Aldrig har tre anglikanska biskopar vigts till prästrer i den romersk-katolska kyrkan på en och samma dagf.

På förhand visste jag inte om jag skulle vara glad eller bli vemodig. Jag kunde hysa båda insikterna.

Glad för deras skull som nu fått ett ordinariat i den romersk-katolska kyrkan och därmed kan vara säkra på en juste behandling - ett tema som återkom under dagen från de nyvigda prästerna och deras familjer, fruar, barn, barnbarn Men när BBC satte en mikrofon under näsan på mig och en kamera fframför anletet sa jag ändå att det var ett resursslöseri av Church of England att inte ta vara på den resurs dessa människor utgör. Nu ser påven till att göra det. Men vilka ska vuxenmobbarna i Church of England nu kasta sig över? En mobbingvana övervinns inte. Nya offer måste till. Och totalitära vuxenmobbare är bland det värsta jag kan tänka i det kyrkliga vardagslivet.

På söndagen koncelebrerade jag och kysste altaret i vilket relikerna efter Johannes Damascenus och Gregorios av Nazians fanns. Bakom altaret fanns Geoffrey Kirk, som efter mässan försåg några vänner med en fem timmars lunch. Gud vare tack för vänner!

På måndagen skulle jag flyga hem - men lite inside skvaller rymdes. Det är uppenbart att påven själv drivit frågan om ordinariatet. Nu kan biskopar och präster i England upopmuntra folk att ansluta till ordinariatet, präster och prästkandidater bli prästvigda av en biskop på begäran av ordinariatet. De närmaste åren kommer vi att se präster ioch församlingar flytta över. Detta beror inte, som det heter i media, på att de är "mot kvinnliga präster" (då skulle de gått 1992/93) utan på att den nya ordning som införs inte ger dem utrymme att vara som de är och vara dem de är. Man drar sig till kinnes att den gamla ordningen med "Flying Bishops" var parlamentets sätt att säkra utrymmet, inte en ¨åtgärd vidtagen av General Synod.

Nu blir det inte mer bloggat. Jag kom hem strax före kl 3 i natt och lovade en artikel till SPT i frågan. Den tidiningen läser ni väl? Man kan för en billig penning prenumerera under ett halvt år. Så började jag läsa SPT och det är i år 45 år sedan

Frågan om Thorntons böcker kanske ska få ett svar när jag visserligen inte varit så aktiv och sprungit runt i London riktigt som i yngre år men i samtalen dragit mig till minnes boklådor som fanns men inte längre finns och frågat Fr Geoffrey var man hittar en välsorterad teologisk bokhandel, Lite uppgivet konstaterade han att i en stad på 18 miljoner invånare (Greater London!) finns ingen egentligen. Det blir nätet. Hittar man Thorntons böcker så tar man fram Pastoral Theology: A Reorientation och Christian Porficiency. Är man rkiktigt fräck ringer man till Niklas Adell i Linköping och frågar om inte han har skribvit en svensk sammanfattning på papper för bruk i sin församling just om Thornton. Men då är man fräck och passar sig för att skylla på mig. Är man lite mindre fräck kan man kolla i litteraturlistan till boken Förnyarna för där finns en del artiklar - just från SPT - förtecknade.

Det har förresten tagit lite tid att få med kommentarerna - men folk på Östran har varit på andra ställen och solat sig och jag var upptagen i London.