I Linköpings stift, DDR-stuk

Nu har jag läst församlingspedagogens anmälan till Linköpings domkapitel. Hon ser att "det i kontraktet finns starka strömningar bland några präster, där man inte delar Svenska kyrkans officiella hållning att både män och kvinnor prästvigs och har samma status i förhållandet ill att celebrera nattvard." Det låter något. Starka strömningar bland några! Status?

Det krav församlingspedagogen ställer är lätt att förstå. Hon har svårt att vara "en representant för en kyrka som på pappret (sic, DS) gar en ståndpunkt, men som inte i praktiken sätter nr foten och ställer ultimatum mot dem som vägrar att finna sig i de regler som Kyrkomötet satt upp för vår kyrka." Saken ska enligt pedagogen prövas mot avgivna prästlöften för här gäller att "acceptera" kvinliga präster. Den som inte accepterar, arbetsvägrar, menar hon. Disciplinåtgärder "kanske rent av 'avkragning'" bör vidtas. Slutet är rätt bra:

"Inte ska vi behöva vänta längre på att Svenska kyrkan ska våga ta tydlig ställning i frågan och faktiskt ge disciplinära åtgärder åt dem som vägrar inordna sig under de beslut vi gemensamt fattat." Och till sist kommer församlingspedagogens fridshälsning: "Med hopp om modiga ledamöter i Linköpings stift Domkapitel."

Naturligtvis är det hela avsänt "med vänlig hälsning". Jag hör till dem som har en särskild glädje över kristendom i praktiken. Se på de kristna hur de älskar varandra. Här är de som vägrar låta andra få utrymme. De ska inordnas. DDR-stuket är mycket klart igenkännligt. Jag måste börja läsa om Biermann, Havermann och Fuchs - har jag glömt någon? Den som vägrar inordna sig, är en statsfiende och - i vårt fall - en kyrkofiende.

Nu dateras anmälan 10 maj 2010 - men offentlighet får den nu, i biskopsvalet.

Vad en av domkapitelsledamöterna kan tänkas tänka, förstår vi av några rader i Corren den 4 sept. Peter Lundborg - "Peter, präst, pappa" - är en trygg ledare med lång erfarenhet av ledarskap (och vi är några som brukar torka svetten ur pannan när vi tänker på Lundborg, som var kyrkoherde i Kalmar). Apropå det som påstås ha skett på Vikbolandet heter det: "Kvinnoprästmotståndskonflikten vi sett senaste dagarna är en typisk räkskalskonflikt. Det gäller att snabbt knyta ihop påsen och slänga ut den i soporna. Annars börjar det lukta. Kvinnoprästmotståndet måste man ta itu med på en gång."

Kul, kul. Biskop Lind bytte åsikt i frågan om kvinnliga präster strax innan han fyllde 30. Jag brevväxlade med honom för jag ville ju pröva mina egna argument. Hans svar gav mig inte anledning till omprövning. När Martin bytte åsikt, var Lundborg student - och 1977 krävde och fick han särvigning. Prästvigning utan kvinnliga präster, alltså. Den kvinnliga prästkandidaten vigdes samma dag vid en annan gudstjänst. Lundborg fick som han ville. Biskopen var vän med Lundborgs farsa, bara så ni har bilden klar för er.

Det kanske finns skäl att ställa Peter Lundborg frågorna inte om vad han tänkte utan om skälen till att han tänkte om? Och när han kör sin räkskalsteologi, den stinkande, kanske det finns annat som luktar illa?

För min del har jag adrig genomfört det som läckergommarna fixar. De kokar fond på räkskalen. Då blir allt till en smaklig anrättning. Jag påstår intet med mitt påpekande, anknyter inte ens till den matglade biskop Martin Lind. Jag pekar bara på att det kan finnas fler möjligheter ... Om man vill, alltså.

Är de andra biskopskandidaterna bättre än Lundborg? I sak säger de alla detsamma. Är det ingen journalist som kan belysa vad en kyrkopolitisk kampanj är? För saken gäller inget annat än infört nattvardstvång och åsiktskonformitet. Har inte just Corren något i sin kritikertradition att försvara och följa upp?

Nu ska jag kanske läsa någon lämplig källslektyr. I prästgårdsbiblioteket återfinner jag H.B. Palmaer i tre utgåvor. Skrifter i urval, Lund 1934, Beska droppar, Delfinserien, Stockholm 1974 och Nya beska droppar, Linköping 1988. I samtliga förekommer Yttersta domen i Kråkvinkel från 1838 och i samtliga förekommer domprosten. Alla vet förstås att Kråkvinkel ska identifieras med Linköping och det djävulska straff som domprosten ådöms är att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoll. Möjligtvis gäller det också uttalanden i Östgöta Correspondenten, det framgår inte riktigt av Palmaers text. Däremot står det fullt klart hur Palmaer betraktat domprosten i Linköping.

Har jag glömt något? Palmaer grundade Östgöta Correspondenten. Synd att han redan är död. Han hade livats av det som nu sker i stiftet.