Håglöshet

Göteborgs stift hade stiftsfest med biskopen, meddelar Kyrkans Tidning. Jag slog upp matrikeln: 919824 medlemmar. Det blir förstås många på stiftsdagen. Präster och diakoner är nästan tusen, lägg därtill lite respektive och dra därefter ifrån ett antal pensionärer. Plussa på med förtroendevalda från 240 församlingar eller 133 pastorat. Vi talar om fler än 2000 engagerade. Till det kommer allt folket. Problemet är uppenbart: Vi får svårt att hitta plats att vara på.

Men Torsdagsdepressionen skulle inte vara Torsdagsdepressionen, om än en onsdag, denna vecka, om sanningen var en annan än en framgångssaga. Visserligen läser jag i rubriken att en hållbar framtid inspirerade göteborgare. 200 kom. Vårvädret och Göteborgsvarvet konkurrerade och så, medger den ansvariga, lockar inte stiftsfesten på samma sätt som tidigare. Å andra sidan - vem lockas av ett kärnbudskap, den ansvariga anger det så, att vi har en jord och en mänsklighet och att det är vad vi gemensamt arbetar för. Hållbar utveckling, alltså.Men besöksmässigt var detta en katastrof. Den ansvariga igen: "När det blir mer slimmade organisationer i försaamlingarna så har ledigheten fått större betydelse för de anställda", vilket föklarar att det var fler ideella och förtroendevalda än anställda på plats.

Slimmad organisation? För att tala miljömässigt: Bullshit. Folk bryr sig inte. Och vad värre är. Det finns ingen anledning. De som en gång körde den kristna studentrörelsen i botten trodde att Kyrkans budskap skulle ha framgång om man talade samtidspolitiskt. Det höll inte då. Inte ens i smått. Samma feltänk i stort, håller inte heller. Och det värsta är att stiftskansliernas folk inte fattar detta. Därmed genererar de håglöshet ut i organisationen, den håglöshet som tar sig uttryck i form av ledighet. Också håglöshet kostar pengar. Bortkastade pengar.

Grundfelet: Där tron går ut, går moralismen in. Den klär sig i paltor som framstår som vackra: Klimat och miljöansvar just nu. Där tron går in, omsätts den i lärjungaliv. Det är något annat. Då, men först då, kan man se hur ord och handling hör samman.

Nu ska det snart bli visitationsfest på Öland för något som kallas Kalmarsunds kontrakt. Jag kan inte se att beslut om en sådan organisation fattats. Biskopen har valt att köra över stiftsstyrelsen och agera som om beslutet fanns. Fest? Vi samlas på borggården till Borgholms slottsruin på Pingstdagen - Mors dag. Naturligtvis kommer tusenden från Borgholm, Mörbylånga, Löttorp och kringliggande bygder. Hellre en visitationsfest än att fira morsan, tänker man. Eller? I höst blir det studiedagar om människosynsfrågor. Då samlas vi igen. Entusiastiska om än tvångskommenderade för att äntligen få ordning på vår människosyn. Vad allt har vi inte missat under årens lopp. Thidevall vet besked. Hic robur et securitas. Sedan blir det präst- och diakonmöte. Ingen bok att läsa i förväg, men i alla fall. Entusiasmen? Den är ersatt av håglöshet. Den kyrkliga ledningen tycks oförmögen att producera annat än håglöshet. Och jag är inte ett dugg förvånad.

Svenska kyrkan har problem. Att avslöja det är inte att berätta någon hemlighet. Alla kan se - utom de stiftskanslister som inte vet vad de ska göra och därför måste se till att de inte kan se och satsa på modellen "mer av samma". Om det nu inte är så att Gud slår den kyrkoorganisation som han vill förgöra med blindhet. Men - se - det tror jag inte är situationen. Jag tror det är tid för mångas ansvar att gestalta alternativen. Just med avstamp i det läge som är, inte i snillrika fantasier om hur det kunnat vara om inte om hade funnits. Men om inte om hade funnits, hade myggan varit en ko.