Efter torsdag. Funderingar.

Efter torsdag kommer fredag. Det var ingen riktig rolig torsdag till sist. Barnbarnens hund - och den var föräldrarnas också - avlivades. Det är livets gång - men sorgligt. Denna glada boxer såg självsäkert till att putta ut mig på sängkanten, när hon om natten bestämde sig för att sova i min säng. Och hon möte mig alltid kärvänligt. Men det hör till människans ansvar för skapelsen att veta när behandling inte ska sättas in utan ett sjukt djur ska till att dö. Jag har skrivit om avlivning av familjens hund tidigare i boken På lärjungasätt. Det blir inte enklare.

Dessförinnan var kyrkostyrelsen i Göteborg och stiftet gav god information - lite på offensiven. Det blev bra timmar tillsammans och bra samtal för nu var det inte beslut som skulle fattas. Alltså kunde vi resonera kring problem. Det där med ACT Alliance funderar jag över utifrån frågan hur vi kan hamna i en situation som denna. Kommunikations- och insamlingschefen samlar inte in information hur beslutet fungerar på fältet och hinner inte kommunicera förslaget före beslut. Jag kan inte uppfatta att nämnden, som fattat beslutet om ett namnbyte som inte är ett namnbyte, har kyrkostyrelsens ledamöter med sig - och än mindre, om nu detta är möjligt, de som är internationellt engagerade i stiften. Men det är inte saken som just nu fångar min uppmärksamhet utan hanteringen av frågan. Vi har en kyrka som själv skapar problem som ter sig alltmer omöjliga att lösa.

Till det mer uppmuntrande efter torsdagen hör emellertid stiftsjuristen Landin Karlsson i Linköping. I Corren läxar hon upp pastor Jakob Carlander och kyrkoherde Margareta Carlenius eftersom de inte förstått vad omröstningen i domkapitlet när det gällde prästerna på Vikbolandet handlade om. Hon får till det på slutet: "Men domkapitlet kanske ska gå på Carlanders linje och börja döma honom och andra präster utan bevis?" Pastor Carlander uppfattar nog hotet - i det gamla systemet hade en domkapitelsjurist inte offentligen formulerat sig så, kan man notera. Men roligt är det. Hursomhelst så vacklar häxans välde, som det heter i Narnia.

Kyrkans Tidning hade tydligen kostat på Barbro Matzols en resa till Lund för att vara med på Bengt Hägglund-symposiet. Riktigt vad som sas på symposiet får vi inte veta. Matzols lamenterar över att det är fyra män som föreläser och män som välkomnar och inleder. Tja, Matzols lyfter fram Ann Heberlein och Sinikka Neuhaus som lämpliga kvinnor. Har de ägnat sig åt Hägglund och hans forskningsområden - det hade jag liksom inte uppfattat? Eller ska vi vara tillbaka där att vi alltid ska plocka fram någon kvinna som genus-alibi? Kan det inte vara så att det ibland blir fyra män som har sakkunskap, ungefär som när Kyrkans Tidning i temabilagan undrar hur tidningens ledarskribenter ser på utbildning -. och tre kvinnor får svara. Alla var för utbildning, ser jag för övrigt.

Matzols konkluderar: "Men av kvinnor inte ett spår. Det är trist. Enögt. Enfaldigt. Livet lyser med sin frånvaro. Vakna CTR: det är 2011!"

Jag undrar om någon på CTR, Centrum för teologi och religionsvetenskap, är dum nog att svara på denna informationsbärande konklusion. Frågan varför vi inget fick veta från vad som sades på symposiet återstår. Var det inte för den sakens skull som Matzols for till Lund? En läsare undrar i vart fall.