Den förbannade relevansen

I går kom Jonas Bromanders bok Svenska kyrkans medlemmar. Det är undersökningen Medlem 2010 som redovisas och kommenteras. Resultatet bekräftar den insikt som nu har 15-20 år på nacken att Svenska kyrkan befinner sig i det s k farliga hörnet: Det kan gå lite hur som helst med det folkliga stödet. Och Jonas beskriver hur utträdena påverkar. Om någon i grann- eller vänkretsen lämnar, kan det få till konsekvens att fler går. För folkets relation till Svenska kyrkan är rätt svag.

Problemet har det skrivits om tidigare. Egentligen tror jag att man skulle läsa John Cullbergs artiklar från 1930-talet för att se hur den blivande biskopen ser en klyfta mellan kyrka och folk. Man kunde läsa om det i ett 50-60-talsperspektiv också. Det har länge funnits insikter om att allt inte står väl till - men insikterna har inte kunnat formuleras till missionsstrategier. På flera sätt lever vi på en övertid som omfattar 90 eller 100 år - eller mer!

Hade jag fått komma med ett lästips är det förstås Kommunistiska Manifestet. Där beskrivs de förändringar Svenska kyrkan står i - men det temat har jag tjatat om tidigare. Jonas uppfattar att vi stigit in i en individualismens tid. Det är en felsyn, menar jag. Individualismen är kollektiv - dvs trend. Vi är i oegentlig mening individualister för vi är individualister inom den kollektiva ramen. Säger jag, iförd byxor från Dressmann... Individuellt dressad? Nej, dresserad att tro att jag är individuell.

Relevans är det bärande begreppet. Medlemsundersökningens svarspanel (10 000) vill se en kyrka som tar sig an de utsatta, barn och ungdomar. Då ringer mina larmklockor. Vad är Kyrkan om den inte är Kyrka för mig?

Det blir följdriktigt ett resonemang att "man" inom Svenska kyrkan bör besinna det ena och det andra. Vad avtecknar sig? En producentorganisation. Det är konsekvent. Strukturutredningen bygger just en sådan organisation och den kan byggas uppifrån. Då måste den i alla lägen skaffa sig relevans - och vem tusan har sagt att det handlar just om Jesus eller att Guds Ord och sakrament skulle vara relevanta ting när det finns så mycket annat som kliar i öronen?

Alla kan se risken eller möjligheten: Svenska kyrkan måste vara lyhörd och lydig för det är den som betalar som bestämmer vart kusken ska köra. Frågan som ställs av kunderna är "om detta är bra för mig - då är jag med". Annars inte.

Jonas markerar vad Jonas Eek också skrivit om och de har båda rätt. Konfirmationen är avgörande viktig. Där måste resurser satsas.

De välvilliga kommer att kommentera undersökningen. Det markeras då att 45% av kyrkomedlemmarna är trogna och de kommer att säga att det är en hög siffra.. Bryter man ner svaren i grupper och försöker förstå, inser man att det också här finns många oroande faktorer. Inte ens de trogna är personligt trogna - dvs engagerade. Det visste vi väl också.

Så vad bör göras? Bygg levande församlingar. Det kan man göra utifrån en enda modell, en som innehåller katolicitetsmarkörerna, främst detta att församlingen firar ett anständigt gudstjänstliv. Men finns det verkligen en enda modell för församlingsbygge? I grund och botten finns det det. Och när denna grund och botten är lagd kommer församlingarna att leva skiftande liv - men med den gemensamma nämnaren att det faktiskt handlar om LIV. Inte bara högkyrkliga kommer till himlen.

Vattendelaren står klar: Antingen bygga församling nerifrån och räkna med människor eller bygga en producentorganisation. I det första fallet är evangeliet inte något som handlar om vad Kyrkan ska göra för andra utan något som handlar om vad Jesus gjort för mig och vilka konsekvenser det kan få i mitt liv. I det andra fallet har det blivit mycket enkel: en religiös producentorganisation. Den blir till sist bara till glädje för de anställda som - för en tid i alla fall - kan gama åt sig storståtliga löner, fortbildning och planeringssammankomster på trevliga konferensställen.

Egentligen är det rätt förfärligt det hela. En kyrka med skatter som inte brukas och anställda vars engagemang förbrukas. Men jag fattar att en organisation inte kan älska människor, som gett sina liv till just den organisationen. Det kan bara en levande Kyrka med levande människor göra. Tillståndet i Svensak kyrkan blir hos många av oss ett tillstånd i själen.

Och nu ska vi vara ute och skapa relevans. Jag vill spy. Det är inte något annat än ett friskhetstecken.