Corren

Bland alla enfaldiga förkortningar på tidningsnamn är det som den borgerliga avisan i Linköping nyttjar närmast oslagbart. Corren! H B Palmér vrider sig i sin grav över att hans gamla tidning utsattas för detta självgyckel. Och maktgranskningen är en på denna tidning bortglömd konstart, i vakje fall när det gäller det kyrkliga - och den konstarten behärskade Palmér.

Nu har en psykoterapeut i just Corren återkommit om händelserna på Vikbolandet. Det hela är rätt lustigt. De manliga prästerna har "bojkottat sina kvinnliga kollegors arbete med att leda gudstjänst och fira mässa." Vän av ordning undrar förstås hur firande kan bli arbete. Ja, ni vet hur jag tänker. Men psykoterapeuten fortsätter: "Det har varit deras enda plats och tillfälle att göra det." Alltså har de passat på! Hur kan någon tro denna orimliga verklighetsbeskrivning?

Psykoterapeuten återtar: "För kvinnorna har det känts förnedrande att se männen sitta kvar i bänkarna och småprata, om de alls brytt sig om att komma." Men domkapitklet har väl inte konsterat att de småpratat - och den sats som skjuts in för säkerhets skull kan bara övertyga - ja, vem? Vi har ju faktiskt frihet att gå och komma, om man ska tro psalmens ord - och det ska man nog.

Nu gör psykoterapeuten ett nummer av att de anklagade prästerna "flera gånger" träffat domkapitlet och det har inte de anklagande kvinnliga prästerna gjort. De fick i alla fall tillsammans träffa biskopen och berätta och först därefter hördes de av utredningen om vad som sagts och gjorts. Den som har det minsta intresse för en rättssäker behandling, drar väl öronen åt sig redan här. Bortsett från att de svarande prästerna knappast sett det som en förmån att få möta domkapitlet, i vart fall inte det i Linköping, vars ledamöter föregipit ärendet genom att uttala sig i ärendet innan utredningen gjorts. Det är svårslaget, må jag säga, i branschen bristande rättssäkerhet.

Psykoterapeuten gläder sig över biskopens reservation och är bedrövad över det resonemang domkapitlet (och dess jurist för i sitt försvar för det fattade beslutet) för. "Hur ska en prästvigd kvinna uppleva rättssäkerhet efter detta?" Svaret är väl ett enda: Lika mycket som manliga präster liksom apostlar. Man kan bjuda in, och sedan är det den resandes ensak att komma eller inte. Kränkande kommentarer - det är väl själva livsformen om det nu kan vara personligt kränkande när man har ett möte för att fritt tala i sak. Den som då personaliserar kanske skulle behöva möta en psykoterapeut, fast någon annan än den i Corren skrivande. Varje sakresonemang behöver inte vara personligt påhopp, med andra ord. Hur många terapitimmar ska det behövas för att konstatera detta?

När det blir lite varmare ska jag röka min Cohiba Siglo VI och tänka på den då pensionerade biskop Lind. Vad ska jag tänka? Att en så fin kubansk cigarr, specialimporterad från Havanna, har biskop Lind nog aldrig rökt. Han röker Bellman och hans rättsskipning i stiftet påminner just om - Bellman. Den blir till sist en Bellman-historia, fruktar jag. Fast det tar lite längre tid att tä'nka över det vi nu upplever än jag behöver för att puffa mig igenom en Cohiba Siglo VI.