Allt mer respekt för kyrkomötet!

Ordföranden önskar det - allt mer respekt för kyrkomötet. Men det är nog ett problem när somliga av ledamöterna, både gamla och nya, känner att de för egen del tappat eller inte fått respekt för mötet. Vi gamlingar försöker uppmuntra. Men systemfeelet kommer vi inte ifrån. Ett kyrkomöte har inte de där mekanismerna som fångar upp idéer och ser till att de kan knådas, jäsa och bli något - om nu bilden duger. Kyrkomötesutskotten säger mest nej - och det är en vana som tilltagit. Förr kun de begåvade sekreterare förse ett avslag med krans - notera att med utskottets behandling är frågan besvarad. Det var något.

Respekt? De motioner som kunde gjort skillnad, bifölls inte. Det var ju det som upprörde den nytillkomne ledamoten (från en annan grupp än FK). Respekt förra året när mötet beslöt om enkönade vigslar - och upprepade påhittet att den saken debatterats i 50 år? Respekt nu - när det duggar in besked om ekumeniska svårigheter? Respekt när prognoserna är mer än dystra - men mission ska vi inte ägna oss åt. Talet om befallning i "missionsbefallning" är 1800-tal, anförtrodde mig en biskop. Jag trodde det var från år 33, tänkte jag. Men jag sa inget. Ord är farliga i kyrkomötet.

Till det mer underliga hör också M-ledamotens tal om språket, ett tema som gled över i genus. För i förra ordets ordväxling var det en man som talat med kvinnor och använt fula ord. Sådant är härskarteknik. Nu har jag läst Kung Karl och Kärleksgrottan så jag kan se en konsekvent genomförd genusanalys. Men därmed tappade M-ledamoten tanken att jag kanske (som man) stod framför den härskande ideologins representanter. Jag undrar en del över högerpolitiker som tar upp vänsterideologi. Såg vi inte ett exempel på sådant i en ölhall i München för 90 år sedan? Och tosigheten att den som är kränkt alltid har rätt till sin kränkthet torgförs också från högerhåll!!! Själva föreställningen hade för ett par decennier sedan hanterats som en diagnos på mentalsjukhuset.

Jag fick skäll också, för att avslöja lite inside. En vänlig dam tackade för mina många underbara radioandakter men nu hade jag tappat eftersom jag citerat en missbrukare. Att det missbrukaren sa till mig, som försökte vara välvillig mot honom, var en bekännelse om kristen integritet, hade gått henne totalt förbi. Mannen som hade alkoholproblem sa: "Så djävla förfallen ska du inte tro att jag är att jag inte kan skilja mellan Kristus och en fylla." Där fick jag! Han hade rätt. Han talade rätt. Svordomen var en korrekt precisering. Min hjälpism behövde han inte. Detta viktiga hörde hon inte. Å andra sidan funderade jag över mängden av radioandakter jag hållit. Det har jag väl gjort - för 13 år sedan eller så senast. Föreställningar kan vara mer livskraftiga än verkligheten. Jag får väl leva med att "de många" andakterna förbleknar och att det enda hon minns var något hon (miss)uppfattade som en svordom och inte som kommunikation. Men trist att jag ska tappa anseende när jag citerar alldeles korrekt!

Kyrkoherden emeritu(S) var mer precist arg. Jag hade inte mognat på 25 år. Man kan förstås undra över varför personangreppet ska vara ansatspunkt - för själasörjarsinnet kanske skulle nalkat sig mig med frågan varför jag inte mognat. Det funderar jag en del över. Jag kanske inte vill, helt enkelt? Men är det verkligen sant? Hur ser kyrkoherden det? Hur djupt in i min svarta själ har han sett, vad vet han om min taskiga barndom - och vem ger honom domarposition i relation till mig? Säger detta att han - och andra - styr på person, att de inte kan hantera sak? Inte vet jag. Jag kanske skulle frågat min gruppledare men honom har jag inte mött. Skället får jag ta ensam. Jag tror han åt lunch med motparten ...

Levi Bergström, som kom för att säga hej, kramade jag om i vart fall. Jag tycker ju om honom. Jag vill att han ska vara en radikal förnyare av sitt parti och inte bara en försiktig förvaltare. Socialdemokrater som är värderingsstyrda är guld värda - och kanske borde de då och då fundera över varför socialdemokrati och liberalteologi så självklart kombineras i Sverge - för så är det inte i England. Var inte Blair innan sin konversion en högkyrklig sosse?

Kul annars: En kyrkoherde som i kyrkomötet pläderat för enkönad vigsel har förlorat sin vigselrätt. Skäl? Tafflighet med papperen. Han kommer inte att vara ensam. Men vad gör vi när präster dels begär att slippa vigselrätten, dels hanterar den så att de förlorar den? Med ett rätt begränsat antal fall av detta slag drar det mot civiläktenskap. Och visst kan man vara för en öppen kyrka för alla men i kyrkoherdens fall kan han inte öppna sin kyrka för att viga. Öppen kyrka för somliga, alltså. De som inte behöver vigas!