Dagblogg

Christian Braw är doktor och docent i Åbo. Han åker till Åbo då och då mn huruvida han dansar tango på Finlands-båten har jag inte kunnat utröna. Han svarade dunkelt när jag frågade. Han kanske författar i stället - för det gör han. Han skriver essäer, en genre som jag gillar för det är ju att skriva texter på försök. "Kolla hur långt täcket räcker"-böcker kan stimulera till eftertanke.

På temat att författare säger mer än de själva vet har Christian skrivit författarporträtt. Det blev boken Vänner med ord, Libris 2008. Om den kan man kanske säga som professor Bengt Hägglund, när han gav doktoranden råd: "Du ska inte läsa så mycket böcker. Läs uppsatser i stället." I uppsatsen måste författaren komma till skott. Som Christian med författarporträtten. En av läsarna överraskades för övrigt av att han skulle uppfattas vara förfatare. Vid närmare eftertanke förstod han att han nog var det. Ändå. Diktaren säger mer än han själv vet och en människa är mer än han själv förstår, kan jag tänka och då har jag stimulerats inte bara av Christian utan av Regin Prenter och Jaan Kross, som till Christian sa: "Ja, varför skulle man överhuvudtaget dikta, om man inte sade mer än man själv vet?"

Christian började skriva romaner. Sedan tog annat över i tio år. Så skrev han en roman - och annat tog över i tio år igen. Därefter kom böcker om familjen Sandman. Den senaste kom på Hägglunds förlag och handlar om människor i utanförskapet i den värld där människor i de allra bästa avsikter ställs ut i kylan. Det heter att Christian är en kritisk samhällsskildrare. Men ligger i det där med "kritisk" närmast i betraktarens öga? När samhället skildras utan besärande omskrivningar, knske det kan uppfattas som kritik fast det mest är ett fastställande av fakta?

Christian skriver en idéroman och idéerna bryts genom människor, svaga människor som kan visa sig vara starka, kallelsemedvetna. Kapten Jakob Sandman plockas i upphetsningen efter den 11 september in från tjänst på skjutfältet av folk från Säkerhetspolisen och sätts i häkte men blir fri. Ett misstag har begåtts - men ingen har set något och ingen hört något. Bäst så. SÄPO-personalen är känslig. Sandman också. Han drabbas av postttraumatisk stress och blir tjänstledig men kommer tillbaka i utlandstjänst. Det blir scener inte bara från det samtida Sverige där spetsiga frågor bakats in i dramatiska händelser och stillsamman samtal. Jag upfattar en mängd cynism - på regementet, hos SÄPO, i skolans värld, i det kyrkliga, på tidningsredaktionen. Jag tror Christian alldeles rät skildrar en förödande likgiltighet.

Sandman är en idealist oich en man med samvete. Han gömmer sig inte i uniformen. Han blir förvirrad men inte cynisk. Hur det hela slutar? Det berättar jag inte. Men kapten Sandman vet vad han måste göra och gör det.

I fastetid ska man inte läsa romaner, har några av oss fått lära oss. Läser man Där utanför behöver restriktionen inte iakttas. Här är mer än underhållning. Förr i världen hade förresten präster sett till att ha romaner av det här slaget tillgängliga i församlingshemmet för församlingsbruk. När slutade vi med den sortens kolportörskap? Och varför? I Högby har vi skaffat en bokhylla i församloingshemmets myshörn, som bligit riktigt trevligt sedan Anna röjt och fått dte i ordning. Vi borde skaffa böcker dit. Eller kanske annars små prydnadssaker att ställa i bokyllan?

Jag lyssnade på P1-moralisterna. Stackars polisbossen Bengt Svensson skulle i morse förklara varför en tidigare polischef hamnat i en sexhärva och nu misstänks. Vad skulle han säga? Han sa ungefär det. Det vill säga att han inte begrep men om anklagelsen var sann, så var det förfärligt och hela polismyndigheten drabbades. Analysen att det fanns ett "systemfel" i polisväsendet, ville han dock inte gå med på.

Jag satt med mitt morgonkaffe och mediterade över sekulariseringens konsekvenser. Ingen kunde längre med aposteln säga att förklaringen till allt som går snett är människan själv. Jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör, säger aposteln. Det borde ha sagts i radio. Som en nygammal nyhet.

Det har fortsatt lika illa. Och värst var väl kvällstidningarna, tyckte jag vid Löttorpshallen, för där var den misstänkte uthängd med namn och bild. Vi får det som Storbritannien har det. Mannen är inte dömd. Han borde skyddas. Men inte ens radio sparade sig. Så vi ser hur nymoralismen griper kring sig samtidigt som en mängd tidigare rätt accepterade moralgränser överträds. Det hela blir rätt förskräckligt - för det blir utan nåd, totalt utan nåd.

Människan kan vara både ängel och best. Det kanske måste kristen tro till för att sortera i allt det förvirrande, det som journalisterna försöker göra indignationsnummer av. Och sekulariseringen betalas med ett högt pris. Det finns i det sekulariserade ingen förlåtelse men det finns inte heller någon insikt på djupet om människan och om vad hon är kapabel till. Människan är på gott och ont. Vet man inte det blir indignation, lösnummer och komplett oförstånd kvar fast man låtsas sig moraliskt högtstående och insiktsfull.

Äldsta dottern kom hem och det är nu 17-18 år sedan, i alla fall mer än 15 men matte är inte min starka sida. Hennes fantasifulle gymnasielärare hade hävdat att Jesus kommit till därför att det var tempelprostitution i Jerusalems tempel och Maria var en av flickorna som gjorde tjänst där. En präst - översteprästen? - var pappa till Jesus. Saken bevisades av att Jesus sagt, att han ville vara där hans fader var. Dottern hade av läraren åtsports om sin mening om denna utläggning med motiveringen att hon var prästbarn. Hon talade och sade: "Du är ta mig fan inte riktigt klok." Och hon talade väl, sa hennes stolte fader, dåförtiden kontraktsposten i Norra Möre när hon kom hem och berättade.

Jag har inte reflekterat över faktum, men karln undervisar fortfarande om religion. Jag fick några kompendieblad, som han delat ut. Och det är kul att få se vad en lärare, skattefinansierad, kan åstadkomma. Detta är undervisning på gymnasienivå, det sista eleverna får för att bildas i religion. Jag inskränker mig till bladen om kristendom. När min yngsta dotter, som kan mycket mer om islam än jag, kommer nästa gång kan hon få läsa.

Vad säger då kristen tro? "Människans andliga sida är finare än den kroppsliga." Det hävdade gnostikerna. Kristen tro säger inte så utan blir kroppslig, inkarnatorisk oh bygger t ex sjukhus, inte bara kyrkor. "Sexualiteten betraktas som något farligt som drar bort människorna från Gud." Det kunde vara somliga kyrkfäders mening - erfarenhet? Men Jesus säger inte så. Andrew Greeley hävdar ju också att de kristna har bättre sexliv och skriver numera romaner på temat. "Genom den fria viljan har människan fått ett moraliskt ansvar för sina handlingar." Vad betyder det - alldeles bortsett från det där med fri vilja - för det är en gedigen erfarenhet att vi är fria i mycket begränsad mening.

"Tanken på arvssynden är central i kristendomen." Det skulle jag nog inte vilja påstå. Synden ger åt allt en främmande gestalt, originalsynden förklarar ett sammanhang som aktualieras dagligen. "Goda gärningar tjänar ingenting till." Nej, inte när det gäller frälsningen men själv har jag stor glädje av människors goda gärningar mot mig.

"Livet efter döden var det vikitgaste och livet här på jorden en förberedelse till detta." Fram med beläggen! När det gäller kvinnosynen tar karlstackarn fram kvinnoprästfrågan. Det finns inga kvinnliga präster i de ortodoxa och katolska kyrkorna. "Däremot i vissa protestantiska kyrkor". I Sverige finns de. Men "fortfarande också kvinnoprästmotståndar som åberopar sig på Paulus ord om att kvinnan skall tiga i föramlingen. Hur dessa ord skall tolkas är dock mycket omdiskuterat." Så kan man tänka - fast bäst vore väl att citera korrekt innan man tolkar?

Jag ska sluta med magisterns sammanfattning av "luthersk kristendom" - smaka på den, Martin Luther! Huvudtankarna är: 1) Bibeln den enda utgångspunkten för kristen tro. 2) Människan blir rättfärdiggjord endast genom tro på Jesus Kristus. 3) Man blir inte kristen a att utföra goda gärningar. 4) Sakramenten är dop och nattvard som är instiftade av Jesus. 5) Staten och kyrkan har skilda uppgifter.

Om gymnasieelever i den ålder då de kan skaffa sig körkort förses med denna gallimatias om hur intelligenta människor tänker, då blir jag uppgiven. Samtidigt blir jag stolt. Min äldsta dotters insikt står sig. Hon visste vad hon talade om. Vad hon har för jobb nu? Religionskunskapslärare och svensklärare på en gymnasiskola. Hon ville efter den undermåliga undervisning hon fått på högstadium och gymnasium veta. Och jag som hade hoppats på att hon skulle bli läkare med gerontologi som spacialitet!

Jag har bannat hennes svensklärare på gymnasiet, en kompetent och entusiastisk lärare. Här får ens barn en god naturvetenskaplig utbildning och så blir de lärare i svenska och religion!

Handen på hjärtat vet jag inte varför jag stövlade bort till postlådan för att se om dagstidningarna kommit - för det hade de förstås inte. Jag pulsade ju i går kväll genom den djupa snön efter att ha varit på repetition inför den stora musikalen i mars /Högby kyrka/. Varför skulle tidningsbudet ha kämpat sig fram - men om jag inte går till lådan och kollar, brister jag väl på något sätt i respekt för tidningsudet. Om nämligen tidningarna finns på plats. Två väldiga strida om människans själ - men jag gick. Och såg igensnöade fotspår i snön. Tidningsbudet hade pulsat till lådan. Detta var för mig ett hjältedåd. Så fantastisk roligt livet blkir när människor är yrkesstolta, ambitiösa och kompetenta.

Men hur är det nu med den globala uppvärmningen? Jag tycker jag fryser och snöfallet gör att det inte är så kallt men vinden drar på. Jag läser The Wall Street Journal från den 25 januari, där jorden får höra goda nyheter medan FN:s klimatpanel får höra dåliga. Det visar sig nämligen att FN:s klimatpanel visat sig obenägen att rätta felaktiga uppgifter.

Det är citat från forskningsrapporten "Muir-Wood et al". När man läser texten när rapporten publicderats - den var inte publicerad när klimatpanelen valde att citera från den - står det klart att det inte finns något vetenskapligt fastställt samband mellan global uppvärmning och extrema temperaturer. Klimatpanelens trovärdighet smälter fortare än Himalayas glaciärer - för klimatpanelen vägrar backa från sin felläsning. Den sortens prestige är inte okänd bland vetenskapare - men den leder regelmässigt till en katastrof, om än inte global.

Jag förmodar att sista ordet inte är sagt i frågan och jag antar att många analyser egentligen borde göras för att vi ska förstå jordens komplexitet. Men FN:s klimatpanel ska nog inte få tala oemotsagd, fick jag för mig. Jag hoppas Ölandsbladet och Östran följer upp vad Wall Street Journal skiver. Som en rapport från snösvängen, kanske. Oh någon dag borde jag ringa Svenska kyrkans utrikeschef, hon som förra julen berättade att hon visste att hon aldrig mer skulle få uppleva en vit jul. Vad säger hon nu?

Det är jag som hamnat där - långt över anständighetens gränser. I alla fall om man ska tro FISK-medlemmen Lisbeth Besselin från Bräkne-Hoby i Blekinge Läns Tidning den 22 januari. Beror det på mina språkvårdsskolor? Nej. Mitt språkbruk i mötet med FISK-madamerna i kyrkomötet? Inte i inlägget i alla fall. Det beror på att Lisbeth - som "med stor fasa" de senaste månaderna föjlt denna blogg- funnit att här sker "uppvigling".

Så nöjd jag blir. Tänk att jag lyckas uppvigla och inte bara vara en präst av det slag som inte åstadkommer någon reaktion. För den delen är jag också en gång dömd för uppvigling, brottmål 813/1969 vid rådhusrätten i Lund - men frikänd av Hovrätten över Skåne och Blekinge. "Den härskande klassens lydiga redskap", som en av kamraterna preciserade saken i en inlaga till just hovrätten - och dömdes också för detta språkbruk!

Tillbaka till uppviglingen, den som pågtt "den senaste månaderna". Den sker "i Guds namn" kan man förstå, "har i vissa läger stor sprängkraft" och Besselin anser att den "kan vara direkt farlig för samhällsklimatet." Klimatfrågan kom med på ett hörn i alla fall. "Underjordiskt arbete mellan kyrkorna" förordas på bloggen och anhängarna hejar på i bloggkommentarerna "för de anser sig ha den rätta gudstron, de betraktar sig själva som exklusiva". Sammanfattningsvis är detta "en mycket otäck uppvigling från prästerligt håll". Och uppvigling är ett brott som kan dömas i svensk domstol, vill jag på nytt "pepåka", som min moster sa.

Själva sakfelet - "att sätta sig till doms över andra och tala om att Gud inte anser att det ska finnas kvinnor som präster eller att Gud straffar i naturkatastrofer, är långt över det acceptabla, även för präster" - kanske man ska diskutera för sammanskivningen träffar inte riktigt målet. Men det där "även för präster" gillar jag.

Jag har väl, noga taget, inte påstått att Gud straffar genom naturkatastrofer - hur man nu kan veta det - men låt gå för att sådant skedde i Gamla testamentet. Men då hade ju Voltaire fel i utgångspunkten och jordbävningen i Lissabon ledde till ett logiskt felslut och en ateistvåg i Europa och senare Amerika som saknar motiv! Eller? Om A så B. Gud hade inte med jordbävningen i Lissabon att göra. Ergo: Det finns inget skäl för ateismen på grund av denna fullt naturliga rörelse i jordskorpan. Hur ska vi nu ha det? Vilket naturligtvis inte hindrar at vi kan diskutera hjälpinsatserna till Haiti, 3 miljoner drabbade, och jämföra med uppmärksamheten när det gäller Kongo-Kinshasa med många fler drabbade. Varför blev Haiti så i fokus? Därför att media lätt kommer dit? Därför att katastrofen är lätt att förstå - eller vad?

Tredje barnbarnet Alma, som är 5 år och en pigg dam, har just nu en spök- och monsterperiod. Till skillnad från Lisbeth Besselin skriver hon inte inlägg i Blekinge Läns Tidning.

Hade jag inte varit upptagen med kärleksmässan i Högby kyrka och en del annat, kunde jag varit på fördjupningshelg i Nacka och fått veta mer om andlighet i en ny tid. Det är min gamle vän biskop Bengt Wadensjö som har hand um' at, som det heter i annat sammanhang.Kanske är det bra att jag inte är där. Med min lite i andligt avseende grovhuggna fysionomi hade jag kanske sabbat det hela. Å andra sidan har jag fått diagnosen att vara en andlig person av en kompis till Bengt - så vem vet? All förtäring levereras dock av Hälsans hus och då inser jag att det blir inga fläskkotletter. Quorn och ris, bönor, kanske sallad men sannolikt inga tomater. Morötter, kanske? Och isvatten.

Vi är på väg "till en kultur som bygger på upplevelser och hjärtats värme, en längtan efter en kärlekens gemenskap där varje människa är sedd. Vi leds mer av intuition och vår egen känsla för sanning än stelbenta system. För ledare som tänker hierarkiskt, för institutioner och samhällssystem innebär detta en brytningstid av stora mått." Är detta inte vad begreppet "Vattumannens tid" brukar stå för? Och då är väl kristendom ställd på avskivning?

Jag borde vara i Nacka. Då får jag veta mer om reinkarnation, intuition, deeksha, min personliga Mayapuls, auratolkning, healing, tibetansk-kinesisk medicin, ayurveda och till det mediterar Ma Oftedal. Men hade jag klarat det - kan jag tänka begreppet "min egen känsla av sanning" -? Nej. Min intuition säger att Sanning är en kategori utöver alla känslor. Den ÄR. Oavsett känslor. Reinkarnation? Vill ni verkligen ha mig i repris?

Hade jag till det klarat kritiken av det hierarkiska när min vän Bengan är just biskop? För det är väl hierarki om något - hierarki i system? Så grundfrågan intresserar mig - vad betyder denna andliga tid för kyrkan? Frågas det. Jag hr ett förslag till svar: Att Kyrkan ska bli markerat sakramental, allvarlig med sin identitet i andarnas tid och därför befriande världslig - eftersom Gud älskade denna värld så mycket att han gav den sin ende Son. Och så skulle vi kanske kasta os över Kolosserbrevet, ett brev just i nyandlig tid.

Somliga har svårt med språket. Nu skrattar ungdomar åt namnet Kåtakyrkan, så den ska byta namn. Låt oss då använda nådatiden till lite språkvård.

En kåta är en boning för samer. Som magistern lärde oss i folkskolan är kommateringen ibland viktig. "När lappen (detta var på 1950- och 60-talen när en lapp var en lapp och ingenting annat) flyttar, tar han med sig sin kåta, fru och barn." Om en kyrka byggs som en kåta kan den väl heta Kåtakyrkan, lugnt och stilla.

Nu är ingen vits snuskigare än sin åhörare, som pastor Lindblad klokt påpekat. Alltså har vi fått problem. Men det äktsveska ordet "kåt" betyder "levnadsglad". Vilka uttryck livsglädjen tar sig, behöver vi inte närmare behandla i detta sammanhang. Men vore det då inte rätt bra om alla kyrkor var kända som levnadsglada kyrkor? För vad är en kyrkobyggnad utan livsglädje? Ett mausoleum, inget annnat.

Man ska för övrigt aldrig skratta åt roliga ord. De kanske är informationsbärande på ett kreativt sätt om jag bara tänker efter?

För övrigt känner jag en lapp i Örnäsets församling i Luleå. Det är väldigt långt borta. Och kallt. Och mörkt. Och snöigt. Kan man vara levnadsglad då?

Biskop Hans Stiglund ordnade en Tankesmedja i Övertorneå för att diskutera jämställdhet. "Vi vill leva som vi lär", sa Stiglund. En biskop kommenterade stillsamt: Problemet är väl just detta när det handlar om motståndet mot kvinnlig präst. Man vill leva som man lär. Eller som Biörn Fjärstedt, sedermera biskop, påpekade. Så länge 1 Kor 14:34 står där det står, blir det inte tyst om frågan.

Historiskt vet vi förstås att beslutet om kvinnor som präster var politiskt. Det fattades av Sveriges Riksdag och kyrkomötet 1958 hade bara att följa med. Det teologiska arbetet som var tänkt för att följa upp och säkra reformen kom i boken Bibelsyn och bibelbruk. För egen del har jag svårt att tänka att någon med normala förståndsgåvor och på nykter kaluv kan hävda, att det som där anfördes var ett gott teologiskt försvar för reformen. "Så bör det inte gå till" - var ju bedömningen om det som skett i Svenska kyrkan!

Nå, Hans Stiglund träder fram och bara en veritabel fähund skulle peka på att den mannen är prästvigd inte i sitt hemstift utan i Göteborgs stift av biskop Gärtner. Det var dit motståndare sökte sig. Men sådant talar vi i all vår kristlighet inte om. När jag möter biskopar, sker det icke utan rörelse. Huruvida i hjärtat eller mungipan, lämnar jag osagt.

Visst ska man tala om jämställdhet och arbetet i arbetslag - även om andra krisfrågor just nu borde stå överst på agendan. De klarsynta inser att ordet "jämställdhet" är kuliss. I kyrkliga sammanhang betyder det egentligen "kvinnliga präster", alltså inte kvinnorfrågor i egentlig mening eller förhållandet mellan kvinnor och män. I Luleå stift har rapporterats att kvinliga präster upplevt att de diskriminerats. Vad det betyder. bör klarläggas. Och så kanske påminnelsen behövs om att kyrkoordningen kodifierar diskriminering mot dem som inte övertygats om att riksdagsbeslutet 1958 var just det Gud ville eller övertygats om att Svenska kyrkans vitala andliga liv har visat vilken välsignelse just det beslutet medförde.

I den öppna folkkyrkans namn bjöds media in till Tankesmedjan i Övertorneå. Det betyder, att det som sägs kan fångas upp av en journalist och hamna i tidningen. Jag är inte omedelbart övertygad om att just denna öppenhet främjar det öppna samtalet. Men jag kan ha fel. I varje fall undantagsvis.

Jag vet att bokskrivandet har sina faser både av glad kreativ lusta och uppgivenhet på gränsen till hat inför texten. Den senare känslan infinner sig mot slutet av korrigeringar, kritisk läsning mm mm. Jag har skrivit om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och ska nu se vad jag missat. Det blir en del. Skälet är enkelt. Många av dem som var med, finns med nu. En del av det som de har erfarenhet av, nalkas jag med hjälp av källor, som ibland är mycket bristfälliga. Annat har jag kläm på därför att jag var med - och har ändå glömt ser jag, när jag läser i pärmarna och bläddrar i böckerna.

Hur ska vi då se på andra böcker jag skrivit? Jesus-boken är slut på förlaget. Jag antar att Verbum inte nytrycker för när Einhorns och Gardells böcker såg dagens ljus kunde förlaget ha kampanjat om min pocketbok och församlingarna i vart fall köpt. Men så skedde inte. Det säger en del. Liksom att när min bok kom, såg sig förlaget nödsakat att trycka om en bok av Cristina Grenholm. Jag uppfattade det som ett sätt för förlaget att svära sig fritt. Om kritik skulle riktas mot att jag publicerades, kunde förlaget peka på Grenholm. Enfaldigt, javisst. Irriterande? Javisst. Särskilt för mig. Jag vet ju ungefär hur många miljoner bokförlaget Verbum dragit in på mina idéer och texter. Jag borde just där inte vara varg i veum ...

Om man nu nödtvunget vill ha ut Jesusboken igen? Kontakta förlaget. 08 743 65 00. Men hälsa inte från mig. Då tror de att jag intrigerat för att få ut boken.

Annars om böcker? Det verkar som om präster inte läser så mycket böcker. Somliga köper. På pastoratets bekostnad - och det är gott så. Men läser de? Tipsar de folk om goda teologiska böcker att läsa? Som Jonas Jonassons bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Är det teologi? Läs själva.

Jag har fått en förmodan och en fråga bland kommentarern. Bäst att ta upp dem. Förmodan först, Nej, predikan skrev jag i morse. I aftonlampans sken ägnar jag mig åt betydligt tristare ting - som korrigeringar, korrektur, tillägg och justeringar. Jag är i bokskrivandets allra tristaste fas. Och jag tänkte att jag skulle sluta kl 21 - men så blev det inte. Så blir det nästan aldrig.

Var det som skedde på Haiti en Guds straffdom? När jag var barn var jag hos min vän Gunnar och det var den 23 december. Då smög sig hans pappa Torsten in i skafferiet för att olovandes skära en bit julskinka. Det bar sig inte bättre än att han skar sig. Hans teologiska förklaring, när han fått plåster på såret och en tillsägelse från sin fru, var att det inträffade var Guds straff för att han gjort något som inte var tillåtet. Det trodde jag inte då. Det tror jag inte nu.

Han var nervös och slant med kniven för han ville ha sin skinkskiva utan den utskällning som riskerade att ledsaga själva ätandet. Så gick det som det gick. Haiti ligger där Haiti ligger och två kontinentalplattor skaver mot varandra. Det är det hela. Jorden är ett levande väsen och då kan det bli så här. Guds fråga handlar inte om ogudaktiga haitier. Den handlar om mänsklighetens gemensamma ansvar. Och det kan betyda att Gud snarare vänder sig bort ifrån dem som nu vänder sig bort ifrån de drabbade. Alltså borde vi alla kräva saklighet i nyhetsrapportering och bannlysa allt hojtande. Saken är för allvarlig för det. När en del av mänskligheten lider, borde lidandet vara allas. Det är det hela. Skuldavskrivning tycker jag verkar vara en vettig åtgärd, när det nu blivit så illa som det blivit.

Boken om Madeleine Delbrêl hade jag jagat länge men den fanns inte att få tag på på franska och det atikvariat jag prövade strulade på franskt manér med betalning via kort. Jag gav upp försöket. Nu finns den nytkommen på tyska och anlände till min låda i går. Heter det post- eller brevlåda när den är grön och finns vid ett hus?

Välan, det kom fler böcker. Jag prioriterade efter begravningen i dag den som såg mest lättläst ut. Det var en handbok om Svenska kyrkans arbete för en hållbar utveckling: Skapelsetid. Jag fick den därför att jag är förtroendevald i Växjö stift.Men det är en gammal bok. Skriven 2005, tryckt 2006 och med en andra upplaga 2007. Under alla dessa år har jag haft uppdrag på nationell nivå men aldrig fått boken. Tack stiftet!

Och så läser jag och inser att detta tror jag inte Jag kan visst bära fram mina offer i kulten av Modergudinnn och tar papper, plast och flaskor från källaren till bilen och far så i högtidlig procession till återvinningscontainrarna där jag under åthävor ger Moder Jord vad hon åstundar. Vad nu Modergudinnan ska ha mina tomflaskor och mina lästa tidningar till - men det behövr jag kanke inte lägga mig i.

Till detta kommer reflektionen över kulten och då blir boken viktig som informationskälla. "Läran om treenigheten är ett sätt att uttrycka att Gud, skaparen, Jesus Kristus, befriaren och den livgivande Anden, hör samman" heter det i en mening som de flesta av konciliefäderna under 300-talet av olika skäl nog haft synpunkter på. En lära om - men inte erfarenhet av och knappast en bibelteologisk genomgång. Mysteriet GUD hade man kunnat nalkas bättre.

För att inte gripa sig an en ideologikritik - för ideologi är det tal om. Inte en teologi där tillvaron uppfattas sakramentalt - och då blir det ingenting av det hela. Jo, naturligtvis: den gröna agendan försedd med legitimerande teologiska fraser. Ideologi, alltså.

Det är ett stycke tragik, alltihop. Man vill så mycket och så välsinnat - men egenrättfärdigheten är aldrig rolig. Roligt kunde det däremot vara att ta upp sakramental teologi och verkligen visa hur nåden och naturen hör samman och gör oss ansvriga subjekt. Det kan dock bara den göra som är svenskkyrklig i djupare mening. Och på oss är det understundom skottpengar och i vart fall en ukas att vi ska hållas inhängnade. När högkyrklighetn marginaliserades, betalde Svenska kyrkan i sitt oförstånd ett väldigt högt pris.

I kväll ska jag arbeta lite med en text jag närmast hatar och sedan ska jag läsa något uppbyggligt. Rolandsången eller så. Annars ska jag se Nakna pistolen. Jag har alla tre filmerna. Det har familjen Pettersson i Lilla Edet också. Och förre äkebiskopen Bertil Werkström har sett den första filmen och skrattat på alla opassande ställen. Att han var den bäste ärkebiskop jag suttit i styrelse med, upprepar jag gärna. Men det kyrkosystem som nu producrar sig, tror jag inte. Hjälp inte min otro utan låt mig behålladen tills doktor Alzheimer kommer. Delbrêl då? Den ska jag läsa en högtidsdag.

När jg vaknade tänkte jag ett ögonblick på Haitis folk - och på nyhetsrapporteringen. Den är i grund obegriplig. Att det är en katastrof och att det tar lång tid att bygga upp hjälparbetet, kan alla fatta. När vi i den gamla tiden skulle dra igång kompanier, bataljoner och brigader för att forma en aktiv krigsmakt, hade vi vapen och materiel i kasuner, förråd och klossar. Vi hade folk som återkommande övat och förrådsmän som hade stenkoll på vad som redan fanns. Ändå var allt förvirrat under ungefär en veckas tid.

Den som har en båt och ska ut på sommarseglats har mestadels samma erfarenhet. Allt stuvas in ni båten i kassar, säckar och väskor och läggs där det finns plats för stunden för nu gäller det att komma iväg. Efter några dagar finns det mesta på plats och efter en vecka är allt i perfekt ordning. Har man rejäl tur efter denna vecka är det tid att ta sig i land igen och lossa. Detta sagt för att få perspektiv på Haiti.

I går fick jag veta att vatten på Haiti distribuerats med kranbil. Fast det var inte en kranbil utan en tankbil och på den finns en kran, räknade jag ut. Man är ju docent! Vilken redaktionschef är nöjd med den journalistiska insatsen, som mest bestod i att säga sådant, som var och en av oss på plats i Sverige hade kunnat rapportera från Haiti?

Skulle det inte gå att göra en rimligare journalistisk insats från Haiti, undrade jag innan gryningsljuset infunnit sig. Men det kan man ju. Stig Dagerman, Tysk höst är exemplet. Här möter vi reportage skrivna med respekt för de intervjuade, för landets situation, för läsaren och därtill texter med journalistisk självrespekt. Så blev de bra också. Och kan läsas fortfarande.

Torsdagarna blir som de blir eftersom tidningsutgivningen av det kyrkliga bladet är som den är. Men i dag späddes den på av en präst från Göteborgs stift, avhållen, kär, som försåg mig med information om de möjligheter somk en sammanläggning ger.

Det är kyrkoherden Christina Eriksson i Lundby församling som beskriver möjligheterna. Och de är verkliga. Genom sammanläggningen kan man rätta till det som inte varit 100% bra - så nu blir det alltså perfekt? Tänk att det i staden Göteborg alltså finns en perfekt församling - himlen kan vänta för den har redan landat och ängel finns över Göteborg. Vad i det kristliga var inte perfekt innan? Vaktmästarna var väldigtt uppbokade på begravningar. Betyder sammanläggandet att göteborgares dödlighet minskar? Inte riktigt. Vaktmästarna kan börja rotera. Ånä, här kom det inte något billigt skämt om andra som kan tänkas rotera! Och så kan medarbetarna specialisera sig och därtill kan man ha en policy som gör att diakonerna kan möta hjälpsökande på samma sätt. Kyrkoherden menar att det eviga uppdraget att förmedla evangeliet - evigt? - får sig ett lyft "genom att yrkesgrupperna upptäcker varandra och kreativiteten släpps fram."

Och vad är felet, det som gör mig moloken? Inte ett ord om den gudstjäntfirande församlingen eller folket som bär Kyrkan. Här ser ni kyrkoorganisationen professionaliseras. Vi, proffsen, möter de andra. Välkomna ni andra till oss i Lundby församling, dvs kyrkoarbetarna och möjligtvis de förtroendevalda. Biskopen borde läsa hemsidan för Svenska kyrkan i Göteborg och kasta sig på en spårvagn, för i Lundby församling styr man mot katastrof.

Annars kan jag pigga ned mig med att läsa prognosen för medlemmar 2009-2018. År 2008 hade Svenska kyrkan 73% av samtliga invånare som medlemmar. 2018 är siffran 61%. Det som kallas generationväxling betyder att vi tappar kring 20000 medlemmar per år, dvs en fjärdedel av de vi förlorar. Och att vi dör - det vet vaktmästarna i Lundby församling. Till det kommer förstås utträdena. Kyrkoherde Christina Eriksson hörde väl till den stabila kyrkomötesmajoritet, som inte vill jobba med frågor om mission och apologetik, det som jag motionerat om förra året.

Jag har inte läst Andreas Sandbergs bok Församlingar mot strömmen. Jag fick den med posten i dag. När det gäller Skärholmen såg jag dock genom tumgreppsmetoden att den enskilt viktigaste orsaken till ökat gudstjänstdeltagande var att gudstjänsterna hålls på amarinja. Men varför har inte denna nyhet basunerats ut? Om detta är en faktor som drar folk, så borde vi alla börja hålla gudstjänster på amarinja. Jag menar, i de flesta stift har huvudgudstjänsten under åren 2000 och 2008 minskat mellan 20 och 30%. Nog borde vi då fått veta vilken viktig faktor gudstjänster på just amarinja är. Visserligen säger vaktmästaren Lennart Sörman att vi haft en positiv gudstjänstutveckling - men om vi talat amarinja, hade vi säkert slagit rekord. Och så lite mer sammanläggningar till det, förstås. Brave new Church!

Inte ett ord i denna blogg om arvsynden, som avskaffas av komminister Grantén i Kyrkans Tidning denna dag. Någon gång ska jag skriva om hur allt hör samman och sammanfatta det som hänger samman med ordet sammanbrott.På sitt sätt är det som sker mycket konsekvent.

Jag upprördes av att nyheterna egentligen inga nyheter var. Det var fragmentariskt och i grund obegripligt, det som sas. Det hade ingen relevans, såvitt jag kunde förstå. Allvarliga ting nämndes i förbigående medan annat fokuserades på största allvar. Jag klagade, men min bror tröstade och sa: "Se nyhetsförmedlingen som ren underhållning och inte som något annat och skaffa dig nyheter på annat håll." Det är kanske ett klokt råd. Och då vill jag gärna att alla Sveriges Radios lokala stationer trycker stora anslag med ett ord som Jesus gett oss: "Men jag säger eder att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag." Matteus evangelium 12:36. Hu mycket väsentligt sägs egentligen i radions P 4-program?

Sveriges Radio har ett par reportrar på Haiti. De berättar åtrkommande om svårigheter med hjälparbetet. De säger antingen sådant vi kunde förstå innan de sa det - en katastrof städas inte upp på en eftermiddag - eller sådant som de aldrig kan förklara - vad är egentligen 200 000 döda? När de intervjuat tillräckligt många drabbade, vänder de sina mikrofoner till den statsledning, som drabbats lika hårt och sedan blir det hjälppersonalen som ska fram. Vad är viktigast? Att läkarna får sköta sitt jobb eller att de ska låta sig intervjuas? Varför räcker det inte med att amerikanska eller franska journalister intervjuar och skickar materialet till oss? Någon särskilt intressant svensk vinkling låter sig icke anas i de nyhetssändningar jag konsumerar.

Finns det något särskilt som triggar journalister och redaktionsledningar att vara på plats i den absoluta nöden? I så fall är detta väl närmast att betrakta som en perversion, yrkesmässig eller personlig osagt. För det går inte att göra nyhetsinslag av intresse i det läge som nu är - men nödporr går förstås att åstadkomma.

Seriösa journalister som tror sig ha seriösa läsare och lyssnare har faktiskt ett problem att hantera.

Det var stiftsstyrelse i går. Få beslut fattades. Avsikten var att ge information. Om Kastlösa stiftsgård bl a. En mängd möten hade hållits och skulder skulle nu täckas på olika sätt. Fokus låg på att det fanns skulder. Inget sas om att det var ett beslut att låta ekonomiska föreningar i stället för stiftet driva verksamheten. Om jag uppfattar saken rätt styrde stiftet till en styrelseform, som får uppenbara svårigheter och drar därefter in en stor del av anslaget till den ena stiftsgården. Egentligen kanske vi skulle haft kvar den gamla formen av ägande och rejäla anslag för att satsa på gårdar som resurser.

Ett aktiebolag bildas men är ännu inte bildat utan reserverat. Hur det var med eventuella spekulanter på stiftsgården var det oklart om. De finns kanske. Men finessen med att bilda ett aktiebolag är att man kan skilja verksamheten, som stiftelsen Kastlösa stiftsgård har ansvar för, från husen, som aktiebolaget då kan sälja. Riktigt vilka finesserna med förfarandet är, vågar jag påstå att stiftsstyrelsen inte satt sig in i.

Mycket av vad som sagts finns förstås dokumenterat. Stiftsstyrelsen fick en kort sammanfattning men utlovades den centrala dokumentationen från ett gemensamt möte den 11 november, där inblandade parter varit överens om tagen, tycks det. De anteckningarna kommer per post för det var ju ett material som den gamla styrelsen fått, sa 1 v ordf Jan-Erik Forsberg. Gott så! Men när jag gick och la mig i går kväll var jag inte nöjd. För Astor Karlsson från stiftelsestyrelsen sa att beslut erfordrades samt likvida medel. När ska stiftsstyrelsen fatta sådana? Jag frågade, men fick inga egentliga svar. Bara veta att det var tidsnöd.

Kyrkoherden utan pastorat Annika Stacke, hon presenterade sig så, ska ta operativt ansvar och nu meddela kommuner, media, och Rotaryklubbar att Kastlösa stiftsgård gör något konstruktivt och positivt. Det är jag för. Men jag fattar inte hur man kan göra något konstruktivt och positivt för att lägga ner alltihop efter september månad. Jag menar, det verkar som om personalen slutar nu. Eller snart. Och då? Anställa nytt folk för sommarsäsongen, som ska upprätthålla den verksamhet, som den gamla personalen var insatt i och hade rutiner för ....?

Mitt första stiftsstyrelsesammanträde resulterade i frågetecken. Biskopen konstaterade att vi dock haft det första av mandatperiodens ungefär 40 sammanträden. Jag föreslog 39. Det var så många slag som i praktiken fick ges vid gisslingen, som den vet som kan sin Paulus. Apg 11:24.

Jag skjutsade en ersättare i stiftsstyrelsen från Växjö till Kalmar. Det var en hygglighet som belönades med den kärva konstaterandet att jag borde skaffa nya vindrutetorkare. Jag svarade vänligt att det hade jag behövt i två år - men nu var det nog rätt nära. Tanke och handling är hos mannen ett, så efter att ha tittat in på Östran for jag bort till Saab, vandrade en sväng bland bilarna, pratade lite Saab och situationen när den nya bilen börjat tillverkas men kanske inte produceras i mer än 50-60 ex (en raritet att äga, alltså!) och köpte nya vindrutetorkare. Det var lika roligt som att gå hem efter bikt. Fantastiskt vad bra jag såg. Bakåt också - för torkaren där var också ny. Killen på Saab sa att jag i det skicket bilen nu var, kunde backa till Öland. Nå, preludiet blev långt bara för att förklara att jag i väntan på att verkstadskillen skulle fixa torkarna, hann läsa de lokala tidningarna och se att biskopen, dr Sven Thidevall blivit JO-anmäld av en privatperson i Falkenberg. Det måste vara fel, tänkte jag. Anmäld är han ju - av prosten Brogren i Falkenberg. Men till ansvarsnämnden.

Jag for hemåt och använde torkarna nästintill till övermått. Fantastiskt vad bra man kan se. Väl hemma kollade jag Brogrens hemsida. Han har förlängt sin julafton och JO-anmält SHT Thidevall (SHT betyder att jag hoppar över raddan med titlar). Har Brogren en poäng? Inte omöjligt. Det finns faktiskt en lag som talar om vad Svenska kyrkan är och vad som ska gälla. Den lagen samt kravet att statschefen ska vara av den rena evangeliska läran gör att vi har ett statskyrkosystem i Sverige. Faller då Svenska kyrkans verksamhet under Offentlighets- och sekretesslagen? Om så är fallet, kan då Sven Thidevall undanhålla inkomna handlingar?

Jag har inte satt mig med Strömberg-Lundells Handlingsoffentlighet och sekretess, uppl 11:1, 2009. Men det har prosten Brogren. Inte undra på att han ränner till postlådan. Riktigt intressant kan detta bli.

Och jag? Jag satt på sammanträde med Sven Thidevall och visste ingenting om anmälan. Om jag vetat - skulle jag då beklagat sorgen? Skulle jag sagt att FISK-madamer som kommer rännande leder till att andra måste ränna till postlådan och då kan en biskop vara så klok att han sitter alldeles stilla med händerna för ögon, öron och mun. Å andra sidan, om biskopar sitter så, kan ingen någonsin förlänga sin julafton.

Det dröjde, tyckte jag, ovanligt länge innan jag skulle bli påhoppad för att jag ställt frågor om hjälpen till Haiti. Men i dag blev jag. Och det var just den reaktionen jag väntde på - för den är informationsbärande.

Jag har ingenstans hävdat att vi inte ska hjälpa. Jag har frågat hur - extra medel till FN hellre än insatser med personal, kunde man tänka. Nu har FN begärt hjälp med att ordna FN:s angelägeheer på Haiti och bett Skandinavien. Det verkar vettigt. Men frågan om vi ska hjälpa eller förstå att en jordbävning är en Guds straffdom, föll. Det intressanta med den frågan är ju att jordbävningen (tsunamin) i Lissabon dåförtiden sågs just som en Guds straffdom. Om vi i stället talar om kontinentalplattor som stryker mot varandra, blir väl frågorna annorlunda? Då hör jordbävningar till människors villkor. Om jorden rör sig blir det sålunda inte till några uppgörelser med Gud - eller? För Gud straffar inte. Det är bara kontinentalplattor som rör sig.

Ska vi hjälpa dem som behöver vår hjälp? Ja, det kan jag tycka. Men på ett begåvat sätt. Och till det begåvade just nu hör förstås att fundera över varför Haiti så fort kom i fokus. Är detta, vilket jag kan tänka, den största katastrofen i modern tid, är uppmärksamheten befogad. Det visste ingen dock när de första rapporterna kom. Följer svenska medier okritiskt de nordamerikanska? Men om katastrofen är den största, kanske det blir lite patetiskt med våra små bidrag - 2.5 miljoner till Röda Korset en lördag. Då kanske regeringen måste satsa mer resolut? Jag vet inte.

Men ett vet jag. Frågor får inte ställas. Nu rycker godhetsentreprenörerna ut. Det är intressant. Eller inte.

Jag är lite förundrad över jordbävningsrapporteringarna från Haiti. Haiti ligger långt borta. Få svenskar är där och få svenskar har varit där. Kanske de som talar bättre franska än vi, skulle vara til hjälp på plats? Och om det är trångt i portgången för dem som vill hjälpa till, kanske det inte är prioritet 1 just nu med svnskar på plats. I stället behöver FN få extra medel. Kanske. Jag vet inte.

Jag frågade om jordbäningen inte kunde vara Guds rättvisa straff för dom där vodoo-dyrkarna men det var det nog inte och frågan var kanske fel ställd och för övrigt var vodoo-dyrkarna beroende av att den katolska kyrkan var stark - och allt var goda svar - så goda att godhetsentreprenörerna kunde gå i spinn och vi ta upp kollekt. Min fråga var annars den om vi i det kyrkliga alls kunde ta upp en kollekt för den händelse att jordbävningen var en Guds straffdom - ungefär som i Lissabon - om den nu var det. Så fort man ställer de enkla frågorna, blir det intressant i vart fall. Och som ett argument för svensk hjälp vill jag anföra att vår kanslichef varit på Haiti. Det är faktiskt det närmaste Haiti jag kommit.

Nu tänkte jag mer på kyrkbävningen - för jag har varit ute på Näset och syresatt hjärnan mot en fond av mörka moln, som nog drar in snöbyar över norra Öland. Hoppas kan man alltid. Moskvapatriarkatet söker nya förbindelser med Rom och det är vår vän Hilarion, ansvarig för utrikesrelationerna, som är igång. Jag tror mig ha tryckt hans näve i Tantur (mellan Jerusalem och Betlehem) innan han blev fin. Han är i vart fall god vän med Holmbergs, så jag känner honom par renommé. menar jag. Nu ritas kartan om. Och i Sverige sitter den rumänske ärkebiskopen Makarie, doktor i England men nu på kurs i svenska för invandrare. Här finns nya människor att tala med i en tid som kännetecknas just av att vara kyrkbävning. Det inrutade bryts upp. Trons folk i olika sammanhang känner igen varandra - och kanske de också känner igen Guds verk. Då är den lilla betryckta minoriteten i Svenska kyran med i de stora sammanhangen - till skillnad från de stora i svenska kyrkan, som då befinns vara med i de riktigt små sammanhangen.

Ihop med mormonerna, kanske? För Teolog-ÖB angav tolkningsnycklarna för Svenska kyrkan. Bibeln (kritiskt läst, förstås), traditionen (kritiskt förstådd) och så uppenbarelser i vår egen tid (kritiskt?). Just så kan vilken mormon som helst resonera. Luther kunde det inte. Den det vill, tar sig igenom Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther, Artos 2002, 592 intressanta sidor. Man kan t ex kasta sig över sidan 233, där Luthr utan horn och tänder ger besked om hur han tänker.

Tänkte han förresten inte egentligen kyrkbävning - en dynamisk kraft som ändrar allt?

Förundersökningen är nedlagd i brist på bevis och den för våldtäkt på pojkar anklagade prästen kan gå tillbaka i tjänst utan att vara ett tillsynsärende för domkapitlet. Informatören Bengtsson i Göteborgs stift har klarlagt det senare. Man kan tycka att det är rätt självklart att disciplinåtgärder inte kan inledas mot en man som går fri efter prövning av det svenska rättssystemet - men lika självklart borde väl stiftet kunna uttrycka någon empati inför det offentliga.

Visserligen kan man tänka att det är just bristen på bevis som är problemet. Förövaren går fri. Men efter att ha suttit häktad i två omgångar, efter förhör och beslut i domstol att mannen ska släppas och efter ny prövning av åklagaren återstår ingenting. Mer än mardrömmen förstås. Är det så att konfirmanderna på resa till Berlin - en förmån de fått - falskeligen anklagat prästen? Kan det vara så att anklagelsen kom till därför att mannen om homosexuell praxis hävdat ungefär vad ärkebiskopen hävdade i mitten på 1980-talet? Och då blir det poliiskt korrekt, typ, att anmäla för ett påstått brott.

Jag tycker att mardrömmen borde vara mångas - inte bara prästens och hans familjs.

Nu är det mycket av det självklara jag inte skrivit. Som att anklagelser om sexövergrepp måste tas på allvar. Just därför måste man också komma åt de falska anklagelserna och därefter hitta metoder för att upprätta de falskt anklagade och i media uthängda. Är det f ö alldeles självklart att nu, detta år, konfirmera dem som nu framstår som lögnare - och i så fall varför?

RFSL:s ordförande har sagt det och nu slås förhållandet fast i en ledare i Svensk Kyrkotidning. Nästa fråga på dagordningen är transpersonernas rättigheter. Men hallå! Dagordningen? Vem fastställde den? Svenska kyrkan är med på banan, förstås, efter det att "kyrkomötet med sitt modiga beslut visat att Svenska kyrkan törs vara ett ljus i en mörk värld och stå på de svagas sida, just som är den ålagd som kyrka."

Nu har dock Svenska kyrkan redan avgett ett remissvar i ärendet, ett svar som rätt väl överensstämde med vad Sveriges Kristna Råd och Stockholms katolska stift svarade. I det svaret "utmålas transsexuella som egoistiska och som olämpliga att vara föräldrar". Den gamla utredningen tycks begravd och Svenska kyrkan kan efter en ny utredning komma igen med ett nytt remissvar. Men varför vänta på en utredning? Är det inte bara att slå fast att Kärleken är överordnad allt och att all Kärlek ska välsignas? Ska inte Svenska kyrkan gå före, när man nu beträtt en väg som leder till sådan framgång att den gamla unkna homofobin är övervunnen?

Docent Christian Braw, som dristat sig att skriva i SKT om tala om kyrkomötets beslut att "välsigna det homosexuella samlaget" blir vederbörligen avhyvlad. Han är en homofob, kan man förstå. Unken därtill. Frågan handlar nämligen inte om sexuella praktiker, får vi veta i SKT. Näha. Men vad är poängen då, undrar vi andra? Kyrkomötet beslöt att inte begränsa Guds allomfattande kärlek, heter det. Nähä. Men det klassiska sängledandet, när präst och församling följde brudparet till brudsängen, sa något om skapelseverket. Och om sexuella praktiker. Då sjöngs fromma sånger på temat "Hej hopp under filten, om nio månar kommer pilten." Och det är god kristendom. Det vet Christian Braw men inte SKT:s ledarskribent.

Jag vaknade innan väckarklockan ringde och då passade jag på att lyxa med tidningsläsning i sängen. Det var väl det. I Svenska Dagbladet fann jag rubriken "Kvinnlig präst ger ramaskri". Jag har läst på hos Matteus så jag vet att skriet i Betlehem vid den partiella utrensningen av gossebarn i Betlehem ses som en uppfyllelse av profetens ord om Rakel som i Rama begrät sina barn (Jer 31:15). Alltså fick jag för mig att den kvinnliga prästen klagade och grät bittert. Så var det nog inte. Det var "kvinnoprästmotståndarna" som lät höra ett ramaskri. Helena Hapaniemi uttalade sig och fick mothugg från S-kvinnorna. De senare hade kommit på att kvinnorna först av alla fick veta att Jesus uppstått. "Detta visar tydligt att Gud fann kvinnorna bäst lämpade att föra detta viktiga budskap vidare."

Allt blir mycket bibliskt. På ena sidan ramaskri, på andra sidan from bibelutläggning. Alltså fortsätter jag min bibelläsning och kommer till påskens evangelium, Markus 16:1-8. Men hallå!: "Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sa ingenting till någon, för de var rädda." Så lyder det heliga evangeliet.

Kul med lite fundamentalism så här i morgonstunden. Och fundamentalism är nog att kolla vad som faktiskt står i en bibeltext. Vill man komplicera utläggningen, får man gå till min bok om Jesus.

Naturligtvis läser jag Sköna Hem - vem gör inte det? Är det roligast att glutta in i andra människors hem eller roligast att få idéer för den egna heminredningen. Mitt svar är enkelt. Jag är helt enkelt nyfiken på hur det fina folket har det hemmavid. Och nu har turen kommit till doktor, pastor Annika Borg i Gamla Stan. Var hon inte i ICA-Kuriren sist? Men nu är det mer hemma-hos som gäller.

Pastor Annika Borg och pastor Johanna Almer lyckades med hjälp av en del andra som dr Sahlin och den vittberömde prosten Fransson i Lindås, ha ihjäl samtalet om rapporten Kvinna-Ämbete-Kyrka för snart 16 år sedan. Rapporten dog så fort den publicerats - och mitt motstånd mot de totalitära krafterna i Svenska kyrkan tilltog. Men Sahlin är död, Fransson pensionerad, Almer jämställdhetshandläggare vid Chalmers och Borg ägnar allt mindre tid åt prästeriet och allt mer åt annat skrivande, nämligen om etik och samhällsfrågor. Kul att veta för dissidenterna, de som är kvar som församlingspräster. Heja Niklas Adell i Linköping, t ex! Men om prästeriet inte var livsviktigt för dr Borg - så livsviktigt för dissidenterna - varför bråka och ha ihjäl samtalsprocessen dåförtiden? Det är detta jag som mystiker inte kan förstå.

Nu tittar jag in i Annika Borgs hem. Norrgavel (Lammhult!) har gjort soffgruppen i vardagsrummet. Jag köpte min på IKEA (Älmhult) om ni vill veta. Ryamatan är från Kasthall. Jag blir inte överraskad av beskedet att Annika inte "konfirmerade sig", som det heter. En dag när hon läste religionsvetenskap föll allt på plats. Och Krister Stendahl såg tidigt en präst i henne. Välan - men varför då inte ägna sig åt prästeriet nu?

Nå, det finns konst på väggarna. Jan Svenungsson, som jag mötte redan när han var "Ia", och Marianna Uutinen. Men samlingen har utökats med Einar Johlin, Lennart Rhode, Helene och Ernst Billgren. Och köket totalrenoverades.Platsbyggda skåp från Marbodal (när jag gjorde om i sommarhuset var det IKEA och i prästgården är det mer klassiska skåp, dock ej från 1789, när huset byggdes) och vitvarorna kommer från Siemens alltmedan Svenskt Tenn ordnat lampan över köksbordet.

Nog är det intressant att läsa om den svenska folkkyrkans präster och hur de lever. Annika Borg ska nu föra de undertrycktas talan i kyrkomötet genom ÖKA - Öppen Kyrka för alla utom för er, som den korrekta uttolkningen av benämningen lyder. När jag ser henne uppträda i kyrkomötet ska jag meditera över att matbordet och stolarna i lägenheten i Gamla Stan är av Thomas Sandell. Men då uppstår klassfrågan: Var det han som ritade möblemanget eller tillverkade det? Om det var han som ritade - varför får vi inte veta vem som gjorde det? Klassfrågan alltså! Eller möjligtvis en fråga om mystik. Politisk mystik.

Jag har en känsla av att så fort jag stoltserar med mina fina vänner, en biskop, en monsignor som är biskop electus, en professor som är genialisk, så blir folk arga på mig. Men det är väl faktiskt ett enkelt och oskyldigt sätt att få sola sig i glansen av dem - enklare än att sola på en badhandduk, t ex? Kanske badhandduk inte är vad alla längtar efter att få ligga på i solskenet vintertid, men i alla fall. Tankegången står fram i all sin klarhet, hoppas jag.

Biskopen av Fulham och jag (självupptaget jag!) vandrade vid Oslofjorden. Kallt var det. Vi konstaterade faktum. Vi diskuterade världsliga och andliga samt en del kyrkliga spörsmål - som inte säkert var världsliga men antagligen och sannolikt inte andliga heller. Nå, jag kom på idén att vi skulle in och äta en macka och dricka kaffe på ett hak. "Jag bjuder", meddelade jag generöst. Biskopen gladdes. Och jag. För automaten tog inte mitt kort, så biskopen fick betala med cash. Under sådana omsändigheter bjuder jag honom gärna en gång till.

Nå, vi återvände till vår bas hos monsignoren, som var ute och dyrkade Moder Jord genom att ge henne offer. Vi förstår nämligen vad allt går ut på. Klimatfrågan är ett utslag av dyrkan av Moder Jord, som det allra viktigaste. Och monsignoren gick ut med sina offergåvor - flaskor och annat han bar till återvinningen för att ofra dem i Modergudinnans intresse.

Sedan satte vi oss i soffan och fick en dryck från Skottland, som hade något med fåglar att göra. Det var som upplagt för stora tankar. Biskopen talade:

"The Synod meets regularly and regular meetings requires an Agenda. An agenda presupposes that there is a need for change and the idea that things must change, presupposes that there is something wrong wit the Tradition of the Church. Thus, regular metings with av program creates a dynamic for change."

Och så blir det som det blir, menade biskopen. Jag tror han har rätt. Jag kunde inte säga det bättre själv. Systemet styr stenhårt. Så smaka på den. Gärna med lite sån där fågelvätska till, vad den nu hette. Berömd sades den vara.

Redan på Gardermoen, i strålande vinterväder, fick jag beskedet att prosten Anders Brogren gått till brevlådan en andra gång för att anmäla biskop Sven Thidevall. Brogran har varit flitig och skickat brev, vilket framgår av hans hemsida brogren.nu.

I svar till Brogren hävdar Thidevall dels att det inte finns någon anmälan, dels att det inte finns något ärende med tillhörande handlingar. Det finns ett pågående samtal mellan biskop och en av de präster som står under biskopens tillsyn. Håll i er nu för jag citerar: "De båda kyrkmötesledamöternas berättelser ingår alltså som en del av ett samtal mellan biskop och präst, utan att vara en del av ett ärende." Det är rätt sanslöst. Kafka-artat på något sätt. Men det blir än bättre!

Thidevall skriver tll Brogren: "Nu är det emellertid så att ni själv gjort samtalet mellan miug och komminister Dag Sandahl till ett formellt ärende genom att ni, enligt uppgift, anmält mig till Svenska kyrkans nämnd för biskopar. I en kommande redogörelse till ansvarsnämnden av samtalet med komminister Dag Sndahl avser jag att låta de båda kyrkomötesledamöternas berättelser om komminister Dag Sandahls uttalanden ingå i redovisningen av samtalet som ni anmält. De blir därmed offentlig handling, och er begäran kan då prövas på den grunden."

Man håller i vart fall i hatten. Jag får inte se papperen - men Thidevall ska redovisa dem och då blir de offentlig handling för han ska redogöra för ett tillsynssamtal, som därmed blir offentligt. Jaha. På det underlag som kontraktsposten Lindstrand skrivit - och som jag inte får se, alltså. Men är vi överens om vad som sas? Kan Thidevall ensidigt redogöra för vårt samtal och det utan mitt samtycke? Alldeles bortsett från att det väl noga taget inte var samtalet som blev anmält utan detta att Thidevall undanhöll material.

Den som vill kan gå till Brogrens hemsida. Det gjorde jag. Men hur ska detta sluta? Det hela blir bara underligare och underligare. Jag fick för mig att biskopen Sven Thidevall är illa ute. Jag tycker synd om honom. Han har kommit alldeles fel. Jag rådde honom att inte göra något åt saken. Det var ett gott, riktigt, kristligt och omtänksamt råd. Han skulle ha följt det. Låt kyrkopolitiker gräla med varandra utan inhopp av biskopar. Det har kyrkopolitiker betalt för. Bra betalt dessutom.

Jag ær på møte i Norge och rapporten får bli kort. Fabelaktigt vacker ær den kalla vintern. Och i går kunde jag blivit bjuden på en øl av biskopen av Fulham - men jag kom før sent. Det kompenserades av att metropliten Johannes Efrem førsåg mig med en øl - samt något litet starkare i ett glas bredvid. Annars skulle jag tala. Jag høll på længe, før jag tyckte att de skulle få valuta før pengarna.

I dag har vi haft panelsamtal. Det ær vældigt stimulerande att træffa så mycket begåvat folk från olika kyrkor och matpauserna - sansløst god mat på Sanner hotel - blir till seminarier i allskøns æmnen.

Vad sa jag? Jag talade om traderandet av tron. I dag var det panelsamtal. Kan man, fråpgade jag, tænka sig kristendomens framtid "Adenauer, typ" - alltså ældre herrr, som øverlevt katastrofåren och som sedan kan ta ansvar, undervisa, fira mæssor, føra tron vidare till nya nyfikna. Tanken kan vara værd att spinna på. Før det finns somliga høgkyrkliga hær som tror att de førlorat. Egentligen ær det ju sjælva kyrkosystemet som kollapsar. Och då ær de, som inte står mitt i, i ett sækrare læge. Kan man tænka.

Snøn øver Norge och solskenet. Inflygningen mot Gardermoen i gnistrande snø med ælgspår hær och var. Ibland kan bli lycklig rentav. Eller i vart fall naturromantiker.

Alla hælsar!

Kyrkans Tidnings nye publisher växte upp med bibeln inom räckhåll får jag veta i Pressens Tidning nr 9/1999. Men den viktigaste skrift han vet är Sveriges grundlag, för där finns de mänskliga rättigheterna formulerade. Det stämmer väl ändå inte riktigt? Då ska man väl gå till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna?

Nu blev Anders agnostiker. Det tycker jag är lika uppseendeväckande som när Svenska kyrkan anställde en generalsekreterare, som inte var med i Svenska kyrkan. Anders tror inte på ett liv efter detta. Nähä. Det behöver man inte göra. Men är det en rimlig intellektuell hållning om man är publisher för Kyrkans Tidning? Är det inte något väldigt underligt det där med personalrekrytering i Svenska kyrkan med vidhängande bolag?

På påskdagen går Anders i kyrkan men inte för det religiösa budskapets skull utan för det tilltagande ljuset utanför altarfönstren. Och det, för att nu vara petig, beror väl i sin tur lite på när påsken infaller?

Nu har Anders Ahlberg själv angett vad som menas med journalistisk kvalitet: "Trovärdighet. Du vet vad du skriver och talar om; du kan ditt ämne." Nå, nu är ärendet Kyrkans Tidning. Är det verkligen trovärdigt, ordet är Anders, att då hålla sig med en agnostiker som boss på bygget? Om det var behov av en agnostiker för att granska och värdera det kyrkliga livet, hade det väl räckt att trigga någon annan tidning att sköta det värvet och helt enkelt lägga ner Kyrkans Tidning - eller?

Jag fattar nog inte det fina i kråksången. Jag är så förvirrad att jag kastar mig på planet till Oslo för att i Norge (!) finna intellektuell stimulans efter denna insikt om den kyrkliga tidningsvärlden. Då slipper jag också se tv-inslaget om det kyrkliga bråket på SÖDRA Öland, där en kvinnlig präst klagar över att hon inte fick vara med i processionen, när det nya pastoratet lagades ihop på Nyårsdagen. Den lilla petitessen att hon alls inte har tjänst i organisationen, kan man bortse från. Huvudsaken är att det blir bråk. Och detta kommer i tv!

Det enkla svaret är förstås att det finns många präster som bor på södra Öland. De är pensionärer eller sommarstugeägare. Ingen av dem har tjänst i den storhet saken gällde och gick alltså inte i procession. Någon ställer till med bråk. På andra arbetsplatser hade ett sådant tilltag kunnat stävjas. Här blir det ett tv-inslag.

Man kan bli deprimerad med entusiasm. Hur kunde det bli så rätt om dopet som den nya valplatsen? Torsdagsdepressionen målar upp perspektivet att synden ska väck ur dopet. Den teologiska modellen är nu att kolla vad olika teologer sagt om dopet och så fogas dessa meningar samman till kyrkolära. Den andra metoden är ju att undersöka vad Kyrkan alltid trott. Det kan visa sig intressantare. Men å andra sidan inser jag, att väldigt mycket i den kristna tron måste omtolkas om vi ska ha en chans att behålla våra medlemmar. Kunden har ju alltid rätt. Och det är väl Kommunistiska Manifestet som bäst beskriver hur kapitalismen upphäver alla värden. Också de heliga.

Annika Borg, Anna-Karin Hammar, Cristina Grenholm et al är alltså inte så illa ute. De agerar ideologiskt. De måste göra som de gör - för alternativet att locka till och fostra i lärjungaskap är uppenbart en icke-möjlighet för dem. Hade de menat det vara en möjlighet, hade de väl ägnat nådatiden åt att vara församlingspräster.

Nu ska jag iväg och föreläsa. Utomlands. Trafikkaoset i England oroar biskopen av Fulham, som skulle komma flygande därifrån. Jag hoppas han kommer loss. Jag vill gärna berätta för honom om det rekonstruktionsarbete som pågår i Svenska kyrkan och som kanske visar sig vara dekonstruktion. Är inte motsättningarna i Svenska kyrkan antagonistiska - och bör vi inte gruppera oss därefter? Jag tänkte fråga mina vänner utlänningarna. Kontroversfrågorna hör samman på något sätt. Borde vi inte försöka förstå hur? Det kan bli intressanta samtal framöver.

Kyrkorådets ordförande Anna hade kvar ICA-Kuriren 52-53/2009 så jag fick läsa intervjun med Annika Borg. Hon bor i lägenhet i Gamla stan med utsikt över ett av de medeltida torgen och med sparsmakad konst på väggarna.Mellan alla kloka ord hon säger, smuttar hon ur tekoppen. Pastor Borg förespråkar en ljummen tro. "Det är hälsosammare och går bättre ihop med mänskliga rättigheter." Jag fattar. Och pastor Borg fattar att hyllandet av Lucia blir problematiskt. Hon trodde ju att det var sant att Jesus talade Sanning när han sa att han ä vägen, sanningen och livet. "Vi måste dämpa det heliga martyrskapet och sätta lås på fanatismens dörr. Det får räcka nu!" Det borde uppenbarligen räckt för länge sedan. Pastor Borg är emot att Abraham offrar Isak. Noga taget var ju Gud det - men offrar sin egen son.

Just nu vikarierna pastor Borg i en församling men i stort tycker hon att kyrkans organisation är för trög för hennes temperament. Det kan man ju förstå.

Först som 19-åring drabbade tron henne. Bitarna föll på plats. Men hur då på plats? Jag menar, om känslan av storhet i någon av julens gudstjänster är den tro som räcker och det det handlar om, vilket pastor Borg hävdar, vad gör vi med Jesus. För det är väl inte bara stort utan personligt och en personlig kallelse till efterföljelse, lärjungaskap. Eller har Lucia och jag missförstått alltihop?

Om jag inte mkissförstått - är det pastor Borg uttrycker inte den välmående medelklassens längtan efter billig nåd?

Jag bore kanske läsa "Bibeln på mitt eget sätt", den bok pastor Borg senast skrivit. Eller annars är det Bibln jag borde läsa. Ska fundera en stund. Den senare boken har jag ju. Pastor Borgs inte. Det avgör saken för i kväll i alla fall.

Nu slår jag upp ordet ljummen. Det finns i Bibeln. Uppenbarelseboken 3:16. Hoppsan! Jag lugnar mig med Joh 3:16, det var bättre och preciserar genom att läsa 1 Tim 3:16. När jag ändå håller på tar jag 2 Tim 3:16 också. Det här blir ju riktigt roligt.

Efter detta snabba bibelstudium är det inte läge för att snabbt smutta ur tekoppen. Jag går och hämtar mig en Ur-Krosstitzer. Det är en pilsner. Ulrich, som är en god kristen broder, försåg prästgården med en back. Fungerande kristendom, med andra ord.

Jag såg löpsedeln i Löttorpshallen med besked att det tydligen fanns tiger i Afrika. Uppseendeväckande. Lejon i Afrika och tiger i Asien - Indien närmare bestämt, har jag fått lära mig. Men det är så mycket som förbryllar.

Ölandsbladet skriver ledare om Kastlösa stiftsgård men funderar efter stiftsstyrelsens au:s sista sammanträde över vad som sker ifall förlusterna blir större än 1,4 miljoner. Det blir de. Anklagelsen är att stiftsgårdens folk inte rättade mun efter matsäcken. Det där är väl inte riktigt sant, men vi gamla krigare vet ju samtidigt att när den svenska krigsmakten drogs ner vad gäller personal och antalet förband, så sjönk inte kostnaderna lika mycket som man tänkt sig.

Ölandsbladet vet inte hur mycket som saknas i Kastlösas kassa. Vet någon? Jag vet i vart fall inte, och just nu sitter jag i stiftsstyrelsen och jag brukar inte finna mig i mindre än att jag vet. Att stiftsgårdar kostar pengar, vet alla. Inom näringslivet ger goda idéer pengar. Inom Kyrkan kostar goda idéer pengar.

Men med all respekt för Ölandsbladets journalistiska arbete - hur kan Ölandsbladets ledarskribent veta vad som sades på stiftsstyrelsens extrainstta au förra veckan? När man vet svaret på den frågan, vet man också vem som ville ha ut sin information i Ölandsbladet.

Anders Ahlberg blir ny chefredakatör för Kyrkans Tidning. Farfar var präst, morfar var präst och pappa är präst och därtill en lysande vetenskapsman och lika lysande skolman för församlingspäst har han egentligen inte varit. Men ska man lära sig något om svensk reformationshistoria är det Bo Ahlberg som är en av experterna.

Dessvärre anger Anders vilken psalm som följt honom - sv ps 183. Problemet med den är att den är fariseisk, ädelfariseisk. Och det finns förstås ett problem när en tidningsman som nu ka ta hand om Kyrkans Tidning meddelar, att han aldrig varit engagerad i församlingslivet. Vad betyder det? Har han inte gått i kyrkan? Har han inte haft kyrkopolitiska uppdrag? Har han inte sjungit i kör eller ställt upp som frivillig i församlingsarbetet? Alla kategorierna förutom kyrkogång kan växla livet igenom - men vad betyder hans markering?

Anders blir både VD och chefredaktör: Publisher. Det ska bli intressant att se vad som händer - inte minst om det på nätet ska bli mer av analyser. Men om publishern inte är tränad genom gudstjänstfirande - hur går det då att kommentera det som sker från kyrklig utgångspunkt och därmed bli en intressant röst i ett samtal i nationen? Jag ska inte skåda given häst i munnen - men där Anders Ahlberg ser att frågan för Svenska kyrkan är hur det går med medlemstalen, tror jag att frågan för en del andra av oss är hur människor ska dras in i Guds rikes sammanhang genom Svenska kyrkan och att just detta är Frågan.

Skvallercentralen håller öppet också i mellandagarna och eftersom ni är så nyfikna, måste informationen föras vidare. Kyrkoherde Annika Stacke tar över föreståndarskapet på Kastlösa stiftsgård fram till nedläggningen. Hur Lammhult ska klara sig under denna tid, har man väl tänkt ut. För egen del tror jag att när man organisationsförändrar och gör storpastorat, som man gjort norr om Växjö, ska man i görligaste mån se till att det kyrkliga livet fortsätter som vanligt. Organisationsförändringar skulle bara kunna göra det viktigaste bättre. Att då skicka en kyrkoherde, som nu blir komminister till gagnet men inte till namnet, till ett avvecklingsprojekt riskerar att göra också Lammhult till ett avvecklingsprojekt. Tänker jag, som inte har någon information alls om hur det hela planerats.

Kastlösa så? Minusresultat på 400 000 för 2009, sägs det. Men luftvärmepumpen är trasig så nu värms gården med olja - och det blir dyrt. Stiftelsestyrelsen kan inte rimligtvis fatta beslut om en ny pump, när ingen vet gårdens framtid. Personalen söker sig bort. Stiftet kan tänka sig bränna 3 miljoner på avvecklingen, sägs det. Jag har en bestämd känsla av att 3 miljoner av stiftets pengar kan användas mer produktivt på annat sätt.

Svante Oledal är stiftets man i sammanhanget. På senaste stiftsfullmäktige meddelade han, att han haft en sömnlös natt. Ingen frågade varför. Inte heller jag. Jag antog att han hade goda motiv - ungefär sådana som jag kan förstå. Men planen är att fortsätta gårdens verksamhet september månad ut under Annika Stackes ledning. Hur ska det gå om personalen efterhand säger upp sig? Och hur går det hela mentalt? Hur är läget när det gäller avbokningar, t ex? Frågorna ställer sig på kö och jag vet föga. Bara att en annan väg varit möjlig om vi tillsammans satsat rätt när det begav sig.

En information har jag fått, som jag gärna vill dryfta. Förr i världen fanns en stiftsadjunkt på Kastlöa och när jag var ung kom stiftskonsulenter för att ha läger och kurser på Kastlösa. Nu ser man på Kastlösa aldrig av några personer från stiftskansliet på stiftsgården. Vad är det då som har hänt? Är det som hänt anledningen till att en ny byggnad med fem arbetsplatser måste till på Östrabo?

Vi startade det nya på nyårsnatten men festade i dag. Högmässa med kören och våra tändare med text: "Ljud i mörkret. Kyrkomusiken Norra Öland". När vi tände dem och svängde dem, var det som Woodstock, om än i något mindre format. På utvägen fick folk en kasse med sockenvinjetterna och texten: "Tillsammans är vi Nordölands församling."

Jag hade 1400-talsmässhaken efter predikan, konfirmanderna bar ljus, tågade i evangelieprocession, Madelen blåste evangeliefanfar, Johan ringde i konsekrationsklockan och allt var rätt storslaget. Kören satte fart på sjunganet. Kyrkorådets ordförande Anna läste brevet från biskopen inför omgörningen och kyrkoherden talade uppmuntrande inför framtiden. Glögg, kaffe och mazarin efter gudstjänsten i ett trevligt mingel. Vi kan om vi vill. Och vi vill!

Si där! Inte ett ord i gnällig ton. Kan det bero på att Bitte talade sanning när hon meddelade att hon spetsat kyrkglöggen 10% fann hon för mesigt - och jag drack två! Det blir det nog inte den 6 januari heller då vi beställt 160 korvbröd till Bullens 160 korvar. Men har vi senap? "Själv tål jag inte se napp sen jag var litet barn", som gubben sa.Fast egentligen kunde jag nog ha anledning att sucka lite. Oljepannan stannade i går eftermiddag. Hett var det inte i prästgården men på morgonen ryckte Sven ut och ordnade det hela. Men inte heller här hörde ni mig sucka. Jag suckar inte ens när jag läser kommentarerna om min bristande ödmjukhet eller min titelsjuka. Och då har jag ändå inte nämnt att jag till alla mina meriter också kan foga den, att jag tagit simborgarmärket.

God fortsättning. Solen skiner och snön gnistrar. Vad heter Svenska kyrkans utrikeschef - hon som för ett år sedan lät meddela att hon visste att hon aldrig mer skull få uppleva en vit jul? Minifåken sopade rent framför kyrktrappan också - men la en driva vid kyrkogårdsgrinden mot norr, där prästen går. Men jag gnäller inte.

Vad var det i glöggen? Samma kryddor som i pepparkaksdegen?

Jag får i en bloggkommentar uppmaningen att tala om hur det ska vara, när jag nu är kritisk till det urvattnade budskapet från Stockholms stift. Men varför ska jag det? Varför ska andra gratis få idéer från en komminister på norra Öland? Jag menar, de har ju rikligen belönat den reklambyrå, som tänkte ut kampanjen. Det måste vara feltänkt på något sätt att vi som är kritiska alltid generöst ska dela med oss av idéer. För egen del är jag lite trött på det. Också rent filosofiskt. Man får kritisera utan att vara positiv. Också ren kritik är en tjänst åt gemenskapen.

Det betyder inte att idéer saknas - och en hel del av dem har vi genomfört i Kalmar och annorstädes. Jag ser hur de belåtet redovisas. Oftast utan den besvärande informationen vems idén var.

Har jag inte producerat idéer nog i böcker och artiklar, alltså? Har alla glömt vem som drev projektet Lilla boken (3 miljoner exemplar) och minns ingen heller vem som försökte med det som kallades Stora Julhandboken och som skulle varit satsningen 2009 - eftersom man kunde befara att människor behövde motiveras att vara kvar och vara med? Kan man inte läsa boken Den stora berättelsen och få en del tips och tankar?

Jag vet hur det är i Svenska kyrkan. När jag skrev boken om Jesus hette det: "Bra bok, fel författare." Så är det förstås. Men då kan man inte heller komma och utmana mig att leverera idéer. Det gör jag i min församling, Nordölands församling.

Här firar vi den nya församlingen i morgon på ett sätt som borde betyda att de som är med belåtet kan säga till grannar och vänner: "Jag var där!" - just som det heter i vår annons i Ölandsbladet, där f ö en liten insändare av min hand flutit in. Vi ska ordna lite Woodstock-känsla i högmäsan och man får ett litet häftigare kyrkkaffe och en present. Så går det till när vi tillsammans kläcker idéer i gemenskap och inte tycker att någon av oss är "fel".

Jag var i Högby kyrka kl 10 idag. Där fanns de alerta som dukade och planerade för morgondagen. Kyrkvaktmästaren Lennart med dotter Elin, 5 år, bytte ljus i bänkarna. Elin hade koll på läget och såg till att ljusen kom rätt. Sedan kom kantorerna och övade. Jag åkte till Persnäs och Källa för att hämta ljusstakar till processionen. Det enda som oroar de andra är snön, som faller. Men det är väl skräp till ölänningar som inte klara en minifåk, faktiskt en väldigt minmal fåk?

Några tar i morgon med sig kameran för att bli fotogaferade som den heliga familjen i vårt vapenhus. Och så har jag en idé till annons, som folk säger kommer att väcka uppmärksamhet ... Men den får inte Stockholms stift.

Jag vaknade tidgt, hämtade tidningarna och beslöt mig för att dra mig lite. Radion stod på och jag drömde små trevliga drömmar och i dem förekom personer som varit med i det jag korrekturläste i går kväll. Det är ordning och reda också på det lätt vansinniga.

Snövädret är det lite klent med. Det kommer i byar men den riktiga snön på norra Öland kommer horisontellt och det gör inte denna. Väderleksutsikterna har nog gjort sommarölänningarna lite tveksamma att fira jul här, tror vi. Så jag predikade inte för några stockholmare i nyårshelgen. Däremot för tyskar. Det är ett segare släkte än stockholmare. Men hur ska stockholmarna kunna fostras till något som utmanar och utvecklar när Svenska kyrkans nyårshälsning är en repris på julhälsningen? Klockan är knappa två minuter i tolv på bilden i annonsen från Stockholms stift. Texten nästan densamma som till julen:

Vi möter det nya året

- i hopp om att krigen tar slut

- i glädje över mångfalden i vårt land

- i tro på att alla människor har lika värde

- i bön om att det nya året bär gott med sig

Ett riktigt gott nytt år!

Eva Brunne

BISKOP

Om man sjungit några av psalmerna för nyår i den svenska psalmboken och sannerligen om man bett vesper i gamla tidegrden där silvertråd slits av och guldskål faller till golvet är det som nu meddelas väldigt platt. Välvilligt, naturligtvis. Men inget som kommer mig nära. Ford eller Röda Korset eller Socialdemokratiska Arbetarepartiet hade kunnat skriva precis detsamma. Malaco, Marabou eller Ahlgrens också - särskilt den sista punkten.

Om man nu har pengar över för budskapsannonsering - varför inte ge människor något som har med Kyrkans äkta att göra? Nyår är en svår tid med vemod, stänk av vemod, frågor. Jag lever i nyårsnatten med minnen av människor jag hört samman med som inte finns längre. Jag kan överraskas av tidens flykt. Jag slogs av tanken att en av vännerna i år är 20 år död. Jag funderar över framtiden, jag som redan gör allt för tredje gången på norra Öland. Jag ska inte planera min egen framtid förrän jag är 62½ år eller 63 har jag sagt. Jag läser böcker för att förstå - Stefan de Vylders bok om finanskrisen kanske inte ska sorteras in på hyllan för humörhöjande litteratur. Jag bläddrar i almanackan för 2010 - nu måste vi få ordning på sommarens aktiviteter. Jag hör nyheterna på radion om ond, bråd död. Har inte Svenska kyrkan något mer än en patetisk nyårshälsning till mig då? Och också om jag tar vara på nyårsglädjen - för den finns ju - kan inte Svenska kyrkan dela den med mig då så att den inte bara försvinner - som flarran Laurent Perrier?

Jag tror inte Eva Brunne & Co förstår att det utslätade kan driva människor från evangeliet. De kommer med ett budskap anpassat för sådana som har glappande löständer och välvilligt har de alltså först tuggat maten innan de serverar den.
Jag vill ha något med mer tuggmotstånd. Jag går dit, där det serveras.

Nu verkar det bli lite horisontell snö. Jag ska strax ge mig ut!