Dagblogg

Se världen i en spegel / med hjälp av Marx och Hegel, heter det. Och Hegel påpekade, som bekant att ett samhälles upplösning visar sig däri att det går annorlunda till i verkligheten än i lagarna. Nu läser jag sålunda ett kyrkorådsprotokoll. Det heter: "Vårt kyrkoråd måste också hålla ett nomineringsmöte till kyrkofullmäktige i församlingen."

Det måste det alls inte, det får det inte ens. Men vi ser alltså tilltagande partipolitisering i kyrkomöte och stiftsfullmäktige och svårigheter så till den grad på lokalplanet att nomineringsgrupperna inte får fram kandidater. Alltså samlar man sig till enhetslista, som det gamla kyrkorådet sätter ihop. Modellen är hämtad från det gamla Östtyskland.

Vad skulle man gjort? Lyssnat på mig. Jag föreslog ju öppna nomineringsmöten och personval. Det är det enda demokratiskt renliga. Personen kan deklarera en grupptillhörighet, det är närmast en fördel för de indirekta val som sedan borde företas till stift och kyrkomöte. Men icke! Nu blir läget bara alltmer förvirrat.

Och vad säger den kyrkliga ledningen i Uppsala? Vad säger de idoga tjänstemän som arbetar med kyrkovalet? Jag frågar ironiskt. Men jag är inte på gott humör. Jag bad i går en präst vittna om Jesus. Han sa ja men i dag ringde han och avböjde. Han hann inte. Han skulle skriva planer, göra inventeringar och skriva församlingsinstruktion. Både kyrkoråd och stiftskansli var angelägna om papperen. "Så du måste mer sköta kyrkosystemet än förkunna evangelium", sa jag - faktiskt ironiskt. Han missade ironin. Han svarade allvarligt "ja".

Jag tänkte på besegrade arméer, som den tyska 9:e armén utanför och i Berlin. Naturligtvis skrevs papper in i det sista. Jag tänkte också på de hekatomber papper som finns i de kyrkliga arkiven. Präster har skrivit och skrivit. Plan efter plan. De blir snabbt antikverade. Då finns en stiftsantikvarie anställd, inser jag. Men om alla blir så upptagna av att skriva planer för det som ska åstadkommas i mötet med människor, när evangelium förkunnas och tar tag i människors liv och betyder något, att evangelium faktiskt inte hinner förkunnas - vad händer då?

Jag antar att jag som ren eskapsim borde se Melodifestivalen. Den ger mindre baksmälla än det annars fullgoda alternativet.

En kyrkas upplösning? Vad är det nu ärkebiskopen heter, han som är ansvarig för det hela?

Jag får små informationer då och då.Hon som är Presiding Bishop i The Episcopal Church USA; TEC, framstår som något i en bok av Grisham. Kostnaderna för att stämma de församlingar som lämnat TEC men fortsätter att fira gudstjänst där de alltid gjort därför att deras församlingar fattat beslut om att höra till en annan anglikansk gemenskap, är enorma. Några begåvningar försöker ställa samman summorna. Jag undrar om de lyckas. Ett sätt som TEC använder är nämligen att ge lån. ½ miljon dollar i lån som ska användas för "protection of diocesan properties". Då kan man ju tänka att det handlar om lån för att reparera hus och så. Men det är egentligen lån för att täcka advokatkostnader. Och pengar kan aldrig någonsin betalas tillbaka. Men i bokföringen syns då inte sammanbrottet.

Jag läste också en rad av Phil Ashey. Det värsta är inte TEC:s ledning. Det värsta hotet är vår egen uppgivenhet "towards the least, the last and the lost". Det är maningen till mission.

Hur går det i England då? Forward in Faith väntar men några hållningar kan jag se. Det är dels de som på någon nivå ändå litar på att medkristna ska slå vakt om varandra och om någon med goda skäl inte tänker att kvinnor efter Guds vilja ska vara biskopar, så ska deras plats ändå säkras. Några kan tänka att det blir som förra gången. Det var politikerna i parlamentet som säkrade minoriteens plats då, inte kyrkopolitikerna i Church House.

Andra, bland dem Fr Jonathan Baker, menar att segrarna inte tänker uppföra sig så. Politikerna bryr sig inte längre. Det enda som duger är en tredje provins. Om den inte ges, då ordnar Forward in Faith saken själv. Men just nu är Forward in Faith delat i frågan om strategi. Det kan man förstå.

Carina Etander Rimborg skriver på POSKS valblogg och avslöjar att jag kom på en tredjeplats på kyrkomötets talarlista. 1,2, 4 och 5 är presidiet och valberedningens ordförande. Det räknas knappast. På sjätte plats kom Ola Isacsson. Det är lite lustigt. Men Carina drar det där med att alla inte måste fråga och alla inte upp i talarstolen. Nä, måste dom till kyrkomötet, då? POSK påverkar genom sina representanter, heter det Jag var en av dem under flera år. Jag lämnade när jag sa att jag skulle lämna. Man ska inte sitta för länge. När jag lämnade dåvarande kyrkostyrelsen hamnade jag genom en intervention av några politiska partier i kyrkofondens styrelse för att driva innehållsfrågor. Jag gjorde som jag blev tillsagd. POSK bytte därefter politik. På min tid slogs vi för mångfalden i Svenska kyrkan. När POSK strömlinjeformade sig med de politiska partierna i den avgörande frågan om samexistens eller brist på samexistens, menade jag att det var tid för kyrkopolitisk ansvar igen. Jag var borta en period och Ola Isacsson tog över det mandatet. Under den perioden satt jag dock för POSK i kyrkofondens styrelse och au.

Hur ska då andra nomineringsgrupper komma med - och kunna säga något som de andra inte säger? Rösta på dem. Så enkelt är det. Och varje gång någon talar väl om POSK så fundera över mig. Jag var med, startade, hjälpte till, representerade, slutförde mina uppdrag och fattade att POSK bytt fot. Jag beklagar det. Det var ett misstag av gruppen. POSK kan fortsätta med arbetsformer jag en gång introducerade - men vettigast är väl om folk röstar på det verkliga alternativet i kyrkovalet. Och det är Frimodig kyrka. För om de partipolitiskt obundna säger detsamma som partierna, vad vinning har man av det?

Partipolitiseringen? Av ondo. Och jag fattar inte att kloka socialdemokrater kör kyrkoval när partiet kunde inspirera medlemmar att ta ansvar i kyrkan i andra former och därmed skaffa anseende åt partiet. Om X och Y är socialdemokrater och så kunniga, kompetenta, trevliga och mycket mer - då kanske socialdemokratin är valet i det politiska valet? I stället låter man partiet busas ner genom en medioker kyrkopolitik. Jag är för socialdemokrater som tar ansvar på alla nivåer i Svenska kyrkan men jag är emot att partiet agerar i det kyrkliga. Av omsorg både om Svenska kyrkan och partiet!

Torsdagsdepressionen - det är Kyrkans Tidning. Det var likväl sällsport deprimerande i dag. Kyrkoherde Klefbeck i Sigtuna menade att Svenska kyrkan saknar stolthet och självförtroende. Han har tittat på Svenska kyrkans hemsida och vandrat runt Kyrkans Hus i Uppsala. "Huset påminner om en begravningsbyrå eller ett systembolag på 50-talet!" Kyrkoherdens slutsats är att Svenska kyrkan håller på att retirera in i dimman. Det hon har att komma med är ointressant.

En kyrkoherde, en betrodd prästman med andra ord, säger detta. Nä jag läst detta ser jag nästa inlägg från sjukhusprästen Hans C Johansson i Falun. Han är en av många som upplever hur arbetsglädjen hotas mer och mer. Några av oss "behandlas som vore vi skadedjur som ska rökas ut ur Svenska kyrkans väggar".

Ärkebiskopen heter fortfarande Anders Wejryd. Hur många larmartiklar av detta slag ska vi få läsa innan han säger något? Många antar jag - för systemadministratörerna hoppas att kritiken ska blåsa förbi. Något säger mig att den inte kommer att göra det och att dagens Kyrkans Tidning bär syn för sägen. Vad gör då redaktionen? Ringer de tidigare ärkebiskoparna Werkström och Weman, kanske? Kollar med tidigare generalsekreteraren Ekström? Startar en debattserie på temat "Var finns felet?" Det kanske kan bli riktigt intressant på torsdagsmorgonarna framöver?

dE

"Utmärkt!" skriver Helle Klein om moderaternas programpunkt att homosexuella par ska kunna ingå äktenskap i Svenska kyrkan. "Den politiska enigheten är därmed i det närmaste total inför höstens kyrkomöte." Hon är glad över detta.

Total? Totalitär? Finns det inte ett litet problem att varsna nu? För, handen på hjärtat, vilka av de politiska partierna har ställt, eller har ens kunnat ställa, frågan hur Gud tänker det med äktenskapet? Och ändå har partierna bestämt sig. Betyder det - ja, vad? Svenska kyrkan har inte tagit fram ett teologiskt bakgrundsmaterial om äktenskapet. Några debatter om detta - till skillnad från frågan om Kyrkan och homosexualiteten - har helt enkelt inte kunnat föras. Och ändå finns det en enighet som är närmast total.

Är det någon mer än jag som blir bekymrad? Min gamle folkskollärare menade att demokratin bygger på att alla är välinformerade och på detta informationsunderlag kan ta ställning. Motsatsen till den sortens demokrati är väl just ett totalitärt system, där enigheten är i det närmaste total långt innan samtalet kunnat föras på ett framlagt sakmaterial.

Det är inte alltid lätt för oss socialt sinnade demokrater.

I dag är det Askonsdag, en ansatspunkt för en andlig fördjupningstid - den där tiden då fastans söndagar kommer som smycken i vårsolen. Då går jag till Svenska kyrkans hemsida där frilansjournalisten Göran Karlsson vet att "Jesus är en roll att efterlikna, där kön inte är relevant". Detta tycker Svenska kyrkans hemsida är viktig information när vi ska följa Frälsarens väg till korset. Jag predikar inte så. Jag predikar om Jesus, om vilken vi kan veta rätt mycket. När tiden var inne sände Gud sin son född av kvinna och ställd under lagen - det var julens budskap. Han är en histoiskt person som kan befroskas på vanligt sätt. Materialet är rätt rikhaltigt.

Nu hävdar "forskare" något annat, vet Karlsson att berätta: Jesus var problembarn. "Spelar det någon roll om Jesus var man eller kvinna?" Karlsson ställer frågan: "Tänk om Jesus varit min syster?" Man undrar vilka forskare Karlsson studerar? Ellegård? Man undrar mycket annat också. Karlssons har ett program: "Man ska inte knyta ledaregenskaper till kön. Istället ska vi tala om Jesus med kvinnliga termer, med ord och bilder från kvinnors liv och erfarenheter." Det kan säkert bli intressant. Som konstruktion. Men det är faktiskt inte den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.

Göran Karlsson skriver trams. Han gör det pretentiöst. Antagligen fick han betalt (hur mycket?) för det behöver frilansjournalister få. Men det riktigt allvarliga är förstås frågan varför detta alster publiceras på Svenska kyrkans hemsida. Vad vill Wejryd ha sagt genom det beslutet? Vad var det vi behövde lära oss av Karlsson, vi som predikar (och forskar lite då och då) och den som bara vill kolla på hemsidan vad Svenska kyrkan står för. Är det någon glädje att få sätta sin tro eller sitt tvivel till de tolkningar som förebringas. Är inte kristen tro lite mer handfast än så - evangeliet mer än tolkning? Frågas.

Är det inte Wejryd som redigerar sidan? Nähä. Men han leder organisationen. Så vad gör han nu? Säger att Jesus är en Frälsare att följa, inte en roll att efterlikna för han gav sitt liv till lösen för de mpnga en gång för alla och detta nya liv är gåvan att ta emot och formas av hans kärlek, inte efterlikna en roll.

Varför måste tro alltid tramsas med? För att den är viktig och bortförklaringarna och tramset är sättet att komma undan den viktiga anstöten? Vad vet väl jag gamla fnask, som prostinnan i Linköping sa.

Det var stor uppställning i Kalmarsalen. Biskopen var där. Det skulle talas. En diakonissa anförtrodde mig att hon ingenting sa i sin lilla samtalsgrupp. "Det dom trodde var nya idéer är sådant vi prövat för 25-30 år sedan". Och det var väl problemet. Enkla analyser och lika enkla åtgärdsförslag. De var pigga på sin tid. Själv var mitt tänkande också ett annat. De flesta kyrkokristna vet för dåligt vad de tror, inser jag. Undervisningen måste prioriteras. Tron är ett kunskapsinnehåll och ett ärende. Jag satt bredvid en kyrkoherde. Han är snäll men noterade med viss skräpa att Svenska kyrkans nu pågående insamlingskampanj handlade om vatten, inte om Honom som ger Livets vatten. Sekularisering i kyrkan är ju detta. Något välsinnat finns kvar men själva ärendet, det martyrerna dött för, har gått förlorat. Perspektiven har blivit trängre.

Nå, jag gick till sängs, somnade och missade uppenbarligen ett telefonsamtal från New York (detta skrivet bara för att visa hur internationell jag älskar att se mig och anklagelserna för egotrippande måste jag med sällsprod energi försöka besanna). Under natten kom ett mejl som föranledde mig att kolla Svenska kyrkans hemsida. "Svenska kyrkans internationella arbete" bskriver det som var mission. Jag läser: "Mission handlar om att vara en gränsöverskridande kyrka". Ungefär som kooperationen, alltså. "En kyrka i mission är en kyrka som vågar", heter det vidare. "Uppdraget handlar om att gå någon annanstans för att nå ut till andra och möta nya människor." Vi vill "tillsammans utvecklas i vår tro och lära om livet".

Vad var mission? Att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd, kunde man tänka. Och tro - det var väl ända inte bara att tro utan något man hade tilltro till därför att man hade vetskap om? Det är när jag läser de texter Svenska kyrkan presenterar sig själv med som jag inser att det är värre än jag trodde.

Trappan sopas uppifrån. Kan vi försvara att vi har Anders Wejryd som ärkebiskop, det är mars månads fråga ställd redan nu. Eller måste vi göra en omstart och det billa kvickt med folk som vill det Svenska kiyrkan en gång ville? Den väg som nu beträds är en olycksväg. Den leder ut i intet. Vem vill tro tillsammans med en kyrka som inte tror på allvar?

Kontraktsprosten Ola Isacsson inbjöd mig till nördtävling i dag på morgonen. Jag sträckte vapen - jag inser mina begränsningar - så han vann. Fast jag kom in som god två, väl? Eller så kom han näst sist.

Vad gällde tävlingen? Frågan var denna: "I vilken § i kyrkomötesprotokollet finns något som strider mot kyrkomötets eget regelverk?" Rätt svar är att biskop Söderberg reserverat sig i § 179 - men det får han inte, för han var inte med och fattade beslutet. Biskopar saknar nämligen rösträtt. Protokollet är justerat genom en kraftfull förankring i M, S, C och Fisk. Detta tolkar nu Ola i en motion till kyrkomötet som en freduiansk feljustering. De stora partierna vill att biskoparna ska ha rösträtt. Därför motionerar han om saken. Efersom de justerande justerat vill de säkert att biskopar ska få rösta är han slutsats.

Hur upptäckte Ola detta? Han läste vid sin aftonvard kyrkomötesbeslut. Han höll på att få brödbiten i halsen. Tänkt om han dött av andtäppa? Det är farlig läsning det där, protokollsläsning från kyrkomötet.

I största allmänhet är Ola Isacsson i frågor som dessa en gemen typ, som jag mycket håller av. Jag hade aldrig upptäckt saken. När jag nu ser den, bekräftas bilden av en massiv inkompetens i kyrkomötet. Det temat har jag varit inne på tidigare. Men jag är inte så elak som Ola. Han vann där också, med andra ord. Med mig i hasorna ...

På Östrans hemsida - Uffe direkt - pågår, upptäckte jag i pappersupplagan, en minidebatt om mitt bloggande. Det är en Ulf Berggren som undrar varför Östran gynnar mig med en egen blogg. Ulf Carlsson som är redaktionschef förklarar. Bloggaren framför sina egna åsikter men fungerar för att väcka diskussion.

När det är sagt vill Berggren att tidningen borde undersöka hur samarbetet med kyrkoherden på norra Öland fungerar men också hur det kommer sig att jag får ha arbetsledande funktioner när nu kvinnoprästmotståndare inte får bli kyrkoherdar. Den frågan ska väl dock inte stackars Östran behöva besvara. Det är bara att anmäla förhållandet till Växjö domkapitel, Box 527, 351 06 Växjö. Jag kanske inte får ha det jobb jag har?

På frågan om jag samarbetar "fullt ut" med mina kvinnliga kollegor blir svaret nej. Rektor Kjell Hammar i Kalmar (M) krävde i kyrkomötet att vi skulle samarbeta fullt ut och "i alla sammanhang". Äldre herrars livliga fantasier ska dock inte ligga till grund för kyrkomötesbeslut, menade vi den gången. Det menar jag nog fortfarande.

Till sist blir Berggren upprörd över att kommentarer till mina blogginlägg ska godkännas. Jag vet mig, har jag deklarerat, inte ha vägrat en enda kommentar. Att i boken Det lustiga året (GA/Gaudete 042 37 48 10) inga kommentarer finns med har en uppenbar och mycket enkel förklaring. Det hade krävt tillstånd av skribenterna och vilka de var är anonymiserat på tidningen och förlaget ska inte kunna veta vilka de är och skriva avtal med dem.

Nå, nu uppstår ytterligare en komplikation för Berggren. Jag recenserar böcker. Nu tycker inte Berggren att Östran ska stå för extra fickpengar till mig. På den punkten kan jag lugna Berggren. Recenserandet är obetald fritidssyssla (liksom en del andra fritidssysselsättningar) Ibland skriver jag verkligen om perifera böcker - en finsk roman om svensk inrikespolitik t ex där det i Finland konstaterades att Östran var den enda som uppmärksammat den i Finland mångomskrivna boken. Sådant gör mig glad. Jag skriver om en del av böckerna i debatten också - men vi är många som i Östran anmäler vad som publiceras, så läsekretsen är inte räddningslöst utlämnad.

Ska jag alltså av domkapitlet berövas jobbet? Fram med en anmälan. Kackla inte bara. Värp också.

Jag lyssnade inte på påannonsen och gitter inte kolla namnet nu men vid idéhistoriska institutionen i Göteborg hade en doktorand "i helgen" lagt fram sin avhandling, som innebar bland annat än plädering för att sexarbetare skulle betala skatt och får pension. Intervjuaren i radiostudion hade uppenbara svårigheter. Hennes värderingar och hennes för-förståelse var något nhelt annat. Den prostituerade sålde sin kropp, var en invändning, och det var inte vad som skedde i andra arbeten. Svaret den nyvord doktorn gav var att hon har kroppen kvar. Och "sedlighet" i den gamla meningen som Brottsbalken eller dess föregångare talar om när det gäller "sedlighetsbrott" ,bottnar i kristendomens syn. Förresten är det kanske inte så frivilligt att ha ett städjobb heller? sa doktorn. Och runka av någon eller massera en nacke gick, uttryckligen, på ett ut. Jag skrattade under hela inslaget. Särskilt när det hävdades att saken berodde på kristendomen - vilket jag faktiskt inte är alldeles övertygad om mer än i idéhistorisk mening. Kristen tro skulle väl närmast hävda att den slår vakt om den naturliga lagen i sammanhanget?

Det här var lika roligt som fallet i Eskilstuna när kvinnan ville ha abort - och väl får eller har fått det - därför att fostret var en flicka. Lagen är kristallklar. Hon kan få abort av detta skäl, för något skäl behöver hon inte ange. Betraktar hon ett flckebarn som oönskat, så OK. Detta är svensk lag. Och den kolliderar med viktiga grundfrågor. Det är kollissionen som blir så intressant. Grundläggande värderingar står emot varandra. Varför är abort rätt när det hela plötsligt blir fel?

Jag förmodar att vi borde lära oss att föra värderingssamtal på nytt. Teologer är hyfsat skolade, filosofer kanske bättre, idéhistoriker skulle kunna. Men egentligen tilltror jag människors förnuft en hel del. Och jag skiter i om det är kristen etik som menar att vi inte ska ha horhus och att sex är något annat än en handelsvara - men jag är gärna kristen också av det skälet om så vore. Jag antar att kristen tro stegrar sig vid tanken på att människor avgör om jag ska finnas eller inte därför att de kollar om jag passar dem - för tanken är väl att livet är en Guds gåva och en Guds hemlighet.

Vid min ålder börjar man för den delen mer tänka på om mitt liv gjhort världen bättre än den var innan jag föddes och jag förmodar att svaret inte självklart är jakande. Men jag jobbar med frågan. Fast allra mest ser jag behovet av rejäl argumentationsanalys. Är världen en fars som spelas av pajasar så måste någon bruka allvar. Kyrkan? Folket? Båda i samtal? Jag frågar, jag som om en timme ska dricka pilsner i prästgården och prata äktenskapsfråga. Somliga av oss inser att vi ska vara teologie studerande. Öl och chips, de mer finkänsliga får vin eller läskeblask eller juice - men av 27 som kommer är en majoritet inte finkänslig.

Jan-Åke Karlsson köptes ut som kyrkoherde i Virestad. Ett år senare hoppar Anna Ascard av samma tjänst - utsatt för ett antal konflikter. Förståsigpåarna sa att det är som det brukar vara i Virestad. Då kunde man tänka sig att media gör halvhalt och funderar om verkligen kyrkoherde Karlsson var så omöjlig. Företrädaren lämnade i förtid, efterträdaren i förtid och Karlsson år utköpt. Här tycks en riktigt intressant räcka reportage avteckna sig. Men icke! I stället skrivs en ny artikel på temat Karlsson: "Karlsson fick nobben". Karlsson hade sökt en komministertjänst i Gislaved men inte fått den. Detta beslut togs den 24 november. Smålänningens nobbenartikel kommer den 20 februari. Vilket allmänintresse finns det att tala om vilka tjänster å annan ort som en kommuninnevånare inte fått? Intresset är uppenbart, en idiot fattar. Karlsson ska fortsatt svartmålas. Alla ska se vilken omöjlig person han är. Som sådan uppfattas han dock inte på de icke-kyrkliga arbeten han haft - vare sig som vårdare inom rättspsykiatrin eller som klassföreståndare.

Man kan tänka sig att Smålänningen är en liten tidning som de flesta i Sverige inte läser. I sitt spridningsområde är den stor - Ljungby och Älmhultsområdet, alltså. Det som skrivs drabbar och är avsett att drabba Jan-Åke Karlsson. Den som jagar på med tre månader gamla nyheter sitter i skydd. Karlsson ska löpa gatlopp. En idiot fattar, som sagt, vad som händer.

Jag antar att biskop och stiftskansli nu rycker ut och jag skulle kunna tänka mig att Smålandsposten äntligen gör den reportageserie om Virestad som gör att Smålänningen förlorar läsare därför att folk vill veta de verkliga omständigheterna, inte bara läsa om den omöjlige Karlsson, han som av tidningen Smålänningen tilldelats en roll han ska ha vett att spela för att förse tidningen med det stoff läsekretsen ska få till frukost. Kättarbål har alltid lockat. Men om nu verkligheten blivit just så råddig som den är i Virestad, borde Karlsson få resolut uppbackning. Om en idiot fattar vad som sker i Virestad kan väl allmogen med förtröstan vänta på biskopens och stiftets åtgärder?

Böckerna? Protokoll och bilagor och - främst - anförandena - från kyrkomötet 2008 har kommit så här veckan före bokrean. Där kan man läsa sig till en hel del men så här, ett valår, kanske det mest intressanta är att se hur ledamöterna gjort ifrån sig när det gäller motioner och anföranden. Den som röstade på Frimodig Kyrka fick mycket talartid (och rätt många motioner) för sin röst, kan man konstatera. Det var annars inte många som bedrev någon form av sakgranskning av styrelsens arbete och ingen annan nomineringsgrupp, såvitt jag kan se, som försökte komma åt systemfel utan att förfalla till surmulenhet och dyster kritik. Tvärtom. Jag ser en del riktigt roliga rundpallar och en ärkebiskop som tre gånger i samma debatt anmodas förklara sammanhang men inte visar sig i talarstolen. Sådant avslöjas i den del av protokollen som anförandena utgör. Var får man tag på denna underhållande läsning? Sockenbiblioteket, enklast, tror jag. Annars får man ringa Kyrkans Hus. 018-16 95 00.

Jämställdheten i kyrkomötet mäts. Hur många kvinnor står i talarstolen? Få kvinnor fann anledning att ställa frågor till kyrkostyrelsen. Frågeinstitutet finns till för at snabba debatter om aktuella frågor ska kunna föras. Är det inte konstigt att så få använder den möjligheten för att få frågor belysta? Är det inte bäst att rösta på sådana kandidater till kyrkomötet som faktiskt haft vett att fråga? De har ju skött sitt jobb. Om jag frågade? Kolla i böckerna.

Ibland drabbas unga människor av äckel över mänskligheten, som ställt till det så för människan, djuren och all naturen. Man kan förstå känslan. Inga spår i sanden är så farliga som människans, sjunger Peps Persson. Samtidigt ser vi in i det nyfödda barnets ögon - och ser Gud. Den människa som drog döden över allt levande är också skapad till Guds avbild. Detta förenar oss.

Men talet om alla människors lika värde kommer från en annan idétradition, en som ville göra upp med kristen tro. Den talade inte riktigt sant för det var i praktiken inte så att alla hade samma värde - men strunta i det just nu, även om 1789 års franska revolution är värd mycken eftertanke. Ska man komma på vad kristen tro säger om den mänsklighet, som Gud trots allt älskar, handlar det om allas brist på värde. Det är också paradoxalt.

Vi kommer som syndare till Gud och återupprättas, söndag efter söndag. Det är en av högmässans poänger. Men försöker människor upprätta sin egen värdighet utan Gud, så kommer det att sluta i katastrof, för de enskilda och för hela mänskligheten. Det är enkel reformatorisk klarsyn. Kanske ä det också en samtidshistorisk insikt. Älskad men inte värd Guds kärlek - det är vad kristen tro säger. Det gör oss, antar jag, både skamsna och jublande. Detta sagt, tror jag att unga människors äckel ibland är välmotiverat men bara en halv sanning.

Har jag nu komplicerat sammanhanget tillräckligt för att söndagens kyrkkaffe ska få en stimulerande diskussion om människans brist på värde och Guds överraskande kärlek?

En fp-politiker har ringt till kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare. 24 är för samkönade äktenskap, 5 emot och en tveksam. Majoriteten i kyrkomötet för vigselrätt - inte bevarad för den tas bort men för att Svenska kyrkan ska ansöka om den - och för samkönade äktenskap. Klappat och klart, alltså. Ärkebiskopen tycker med majoriteten. Men på vilket underlag? Vi har inte sett några utredningar i sakfrågan och ändå har ledamöterna tagit ställning för det nya. Har de hemlig information som vi andra inte får se - eller följer de med i den vind som nu blåser? Jag menar att man i brist på genomarbetade argument ska stå kvar vid den position som erövrats och den är helt klar i Kyrkoordningen. Äktenskap är till för en man och en kvinna. Detta är Kyrkans lära.

En övertygelse vilar nämligen på solid grund. Den har arbetats fram och vid den står man tills nya argument presenteras, sådana som kastar omkull övertygelsen. Till det övertygande hör INTE mantrat att "nu är det nya tider". Exakt så tänkte man i Tyskland på 1930-talet. Det borde skrämma fler än mig. Nå, kan man tänka sig en nyordning som oberoende av bibelord och av Kyrkans tolkning säger att nu är grundbulten tanken på alla människors lika värde? Ja, det kan man. Men är det verkligen kristendom? Man behöver knappast vara idéhistoriker för att svara nej på den frågan. Har jeg fel så redovisa det bibelmaterial som uttryckligen säger att alla människor har lika värde. Kristen tro säger att alla är lika älskade och eftersökta av Gud. Det är något annat. Kristen tro säger också att alla är syndare, det är den stora jämlikheten. Det är också något annat.

En kyrkoherde begår ett inlägg i Södermanlands Nyheter. Hon undrar vad Jesus "hade sagt" till de nio biskopar som inte vill ha vigselrätten. Hade sagt? Lever han inte längre - och jag som inte ens hört att han var sjuk? Är det här skiljelinjen går - mellan dem som tror att Jesus talade i förgången tid och då sa en del som var klokt och annat som var tidsbundet och "vi förstår hur de olika utsagorna ska skiljas från varandra" och dem som tänker att Jesus talar i dag - lika färskt som då?

Vem övertygas för övrigt av en kyrka som uttrycker exakt samma mening som landets parlament - och detta utan att teologiskt ha analyserat frågan om samkönat äktenskap. För vad som än skrivits om sedan 1970-talet så detta har vi inte fått några utredningar om. Jag vet att jag upprepar mig men saken ska hamras fast när beslutet tas av dem som redan skaffat sig en ny mening i saken, en som inte gällde när partnerskapsvälsigenslen var på tapeten. Och lik förbannat: makt är inte rätt.

Småfåglarna är så idoga vid fågelbordet att de utmanar mig att fundera vidare över tillvaron. När Kyrkan orienterar sig i omvärld och samtid är det väl tre analysområden hon måste ta itu med. Utförs bara den ena uppgiften, blir det fel.

1. Teologisk analys. Det är Bibeln, Guds folks erfarenhetsbank för där finns den gudomliga uppenbarelsen. Det är förstås också trons folks samtal i alla tider - det som trotts av alla, alltid och överallt. Här finns en gigantisk, intellektuellt lödig och andligt laddad, erfarenhet av tron i praktik. Vi är kristna tillsammans med dem och därför befriade från de gyllene bojor som varje samtid vill smida oss. Den gemenskap vi står i är en frihetsgemenskap där de andra, nu döda, hjälper oss med sina levande tankar.

2. Samtidsanalys - intresseanalys. I vems intresse tas beslut och vad styr samtidens sätt att tänka? Hur har banan såpats och varför ska vi åka med på det håll den är såpad? Här behöver vi ställa grundläggande värderingsfrågor. Och alla värderingar, hur mycket majoritet de för närvarande samlar, är inte kompatibla med kristen tro. I en av Europas mest sekualriserade nationer, Sverige, blir det orimligt när en partiledare öppet deklarerar att partiet i kyrkomötet ska arbeta för att få igenom sina värderingar och förslag. Då måste kravet på Kyrkans Frihet, Libertas Ecclesiae, höras på nytt. Kyrkan får inte styras av centerpartiets värderingar. Det är det hela. Centern organiserad som kyrka - det är något som kan skrämma också ardennerhästar i sken. Vem var det som sa att världen är en fars som spelas av pajasar?

3. Konsekvensanalys. Om A så B. Hur återverkar beslut inte bara på lagstiftning, människors liv och annat sådant utan hur återverkar de på Kyrkans självförståelse. Vad är det som fortsättningsvis inte kan/får sägas? Vem får inte säga vad? Här är plats för profeterna, de som kan skilja mellan sanning och lögn och hjälper oss att se skillnaden. För den finns.

Så tänker jag. Nötväckan är framme vid fågelbordet och slarvar så att fågelfröna ryker. Förhoppningsvis finns det någon fågel som på marken har glädje av det som fallit. Detta sagt utan någon som helst syftning på teologi. Eller kanske?

Jag läser Kyrka och Folk och river ut sidor och försöker vara systematisk i mitt samlande. Det betyder att jag för kortare eller längre tid inte riktigt vet var jag har ett antal artiklar. Till sist kommer de rätt, tror jag. Alltså fick jag ringa Fredrik Sidenvall, tidningens redaktör och kyrkomötesledamot för Frimodig kyrka, och fråga om hans förslag att vi viger som vanligt. Det blir som i Kalmar. Där skulle dop i hemmen upphöra. Komminister Wahlman satte då in en annons i Barometern. "Wahlman döper som vanligt."

Nu viger vi som vanligt, Wahlman också om han varit i livet. Vi säger till brudparen: "Jag har som präst möjlighet att viga er kyrkligt men inte borgerligt. Ni får skriva på ett avtal som några dugliga jurister tagit fram och så kan det signeras i vigselgudstjänsten, jag förklarar er man och hustru och papperet skickar vi till tingsrätten." Allt blir frid och fröjd och politikerna svårartat dragna vid näsan. Brudparen kan vara glada. Ju mer jag tänker på idén, desto mer lockande ter den sig. Återstår att några jurister jobbar ihop sig. Ska jag här helt enkelt mana hugade jurister att fråga om de inte tillsammans med advokaten Nils Gårder i Lund kunde göra något? Nu gäller ju att oberoende av riksdagsbeslutet värna den kyrkliga vigseln. Den andra vigseln - den kan formuleras som den vill med en äktenskapssyn som är fabrikation och inte vilar på någon uppenbarelse. Det angår kig inte längre. Jag viger som vanligt som Kyrkans präst, inte som utövare av en statsfunktion.

Vad ska jag säga när jag viger? Jag ska läsa den vanliga heteronormativa text som vigselritualet är. Jag kanske ska säga något om man och kvinna och själva poängen med det och möjligtvis leende påpeka att du Lisa har din manliga sida i Sluggo och du Sluggo din kvinnliga i Lisa - för Gud skapade människan till man och kvinna och det var inte bra för mannen att vara ensam. När Gud såg det, skapade han inte en man till och startade ett frimureri utan en kvinna och startade en familj. Antagligen kommer en del glada brudpar, som med en liten knorr på glädjen markerar att PK-riksdagsmän inte har deras sympati. Det blir som i den franska revolutionens dagar. Folk visste vad som skulle sägas, men när det var sagt sökte man upp les bonnes prêtres, de goda prästerna, för dop och vigsel och begravning. God betyder i sammanhanget att de sa vad präster skulle säga och tänkte vad Kyrkan tänkte.

Förresten ska jag avslöja en statshemlighet. Riksdagsledamöter är inte mer begåvade än vad vi är. Men sprid inte denna kunskap. Den får vara oss emellan. Medge dock att insikten är något skrämmande.

Man kunde tro att utmärkelsen "Dagens Morfar" utdelas till en förtjänt man i övre medelåldern som inte bara köpt utrustningen till barnbarnen - främst Hugo som är intresserad av fiske - utan också tappert borrat vackra hål i Helgasjöns is och frusit i vinden. Man kunde också tänkt sig att detta var en förtjänstutmärkelse för en morfar som berättar roliga saker, skämtar på barnbarnens föräldrars bekostnad, skaffar lördagsgodis (på Ryfors i Mullsjö), blandar drinkar till vuxna barn (på Calvados) och värmer vätskor av barnsligare slag till barnbarnen. Det är mycket man kunde tänka. Men sanningen är, som så ofta, en helt annan. Familjen Alvunger i Kalmar utdelar utmärkelsen "Dagens Morfar" till den som organiserar andras arbete medan han/hon ( jag passar i genusfrågan, lätt osäker på om en kvinna kan bli morfar men i våra dagar är det mesta möjligt ..) själv sätter sig i en fåtölj eller lägger sig på sängen och läser.

Jag förstår inte denna totala brist på förståelse för det tunga ledningsansvaret. Det svåra är ju inte, till exempel, att köra till affären för att köpa något (på den medelålders mannens bekostnad dessutom). Det svåra är att tänka ut vad som behövs och få operationen att steg för steg gå i lås.

Nu vet jag hur det är med tillmälen. De kristna skälldes så i Antiokia. Men "kisten" blev ett ärenamn. När barnbarnen väl förstår att värdesätta den logistikens nådegåva som är morfars, blir "Dagens Morfar" en ärebetygelse. Deras mor och moster kan då slänga sig i väggen.

Det kan de få göra utan att deras i ära höljde fader organiserar just den verksamheten. Kvinnor kan!

Jag hade fel. Wejryd är inte tyst. Han har stött på i civilutskottet för att de som prästvigs i vår ska få vigselrätt under det år som återstår till dess att alla ska ansöka om vigselrätt. DETTA var den avgörande fråga i vilken Wejryd fann skäl att agera. Varför? Därför att han är just vad jag upprepat: en elevrådsordförande från 1960-talet. Nu agerar han för elevernas bästa. i andra försöker orientera oss i en sakfråga. Wejryd springer till rektorn för att ordna en praktisk lösning som annars kunde bli et litet problem. Konfessionslös morgonbön på 60-talet eller rökruta och nu detta.

Det är märkligt att en före detta kyrkoherde ska föra mer principiella resonemang som detta att präster de facto är vigselförrättare inte därför att staten gett mandatet utan därför att de är präster och om sådana gäller "Benedictus benedicat". Den välsignade må välsigna. Kanske är det så vi helt enkelt ska göra. Vi viger på och skit samma vad som står i folkbokföringspapperen. Coram Deo är brudparen vigda. Vad gör staten då? Agerar mot dem som i formell mening är sambo men i kristen mening är vigda? Hur då?

Kul, kul. Det blir bara bättre och bättre - för den som har sinne för ofrivillig komik när man ser översåtarna. Fast i en annan mening är det rätt förskräckligt. Förskräckligt dumt dessutom därför att samtidens politiker i klartext säger vad saken går ut på (förr hade de vett att mörka). Centern ska driva igenom sin mening i kyrkomötet, säger Maud. Guds mening då? Vox populi, vox Dei. Folkets röst är Guds röst. Om den innevarande tiden kan sägas att många hjärtans tankar blir uppenbara. Och somligas brist på kompetens också.

På måndag tänkte jag dricka pilsner i prästgården och tala med församlingsborna om samkönade äktenskap. Teologi bedrivs dels så, dels på knä i bön.

Kyrkomötets majoritet vill ha kvar vigselrätten, nio bikopar vill inte, ärkebiskopen är helt tyst. Nu har socialdemokraternas och centerns gruppledare i kyrkomötet tagit till ord i Svenska Dagbladet. De "vill inte stillatigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan." Biskoparna kan "rimligtvis inte påstå att de gör sin till tolk för en majoritet av vårt lands kyrkotillhöriga." På den punkten kanske Olle Burell (S) och Karin Perers (C) kan lugnas. Det har biskoparna aldrig påstått och vi har för den delen inte biskopar för att de ska vara uttolkare av majoritetsmeningar. De ska styras av andra auktoriteter.

Nå, Svenska kyrkan kommer att ansöka om vigselrätt när riksdagen nu "tar tillbaka" den. Saken är kyrkopolitiskt klar. Men situationen är mycket oklar. Alla präster ansöker inte för egen del för den som ansöker måste viga samkönat också - och den saken ställer alla inte upp på. Varför skulle de? Argumenten för den ordningen har Svenska kyrkan inte tagit fram. Det Svenska kyrkan gjort är att hon antagit en ordning för välsignelse över ingånget partnerskap (och några som rösatde för detta tänkte att då var saken färdigdiskuterad!). Detta beslut, liksom beslutet att vilja ha kvar vigselrätten "ryms väl inom ramen för den evangelisk-lutherska folkkyrkans teologi", heter det hos Burell och Perers. Det återstår allt att bevisa. Men det egentliga argumentet är ett annat: Besluten "är också väl förankrade i den gudssyn, människosyn och samhällssyn som bär oss som kyrkopolitiker och som vi delar med de många människorna i vårt land." Nu blir det roligt! Vilken "gudssyn" delas av de många? Att Gud uppenbarar sig, möter i söndagens högmässa och har försett biskoparna med ett särskilt läroansvar? Människosyn - men är inte människosynen i vårt samhälle noga taget den frranska upplysningsfilosofins eller menar svenska folket att människan på en gång är både rättfärdig och syndare och i desperat behov av en Frälsare? Samhällssyn - vem delar samhällssyn med Burell och Perers, de som båda i kyrkomötet framträder iförda folkdräkter? Vad är det för samhällssyn de då signalerar - längtan till kandet, det agrara men likväl konstgjorda nationalistiska 1800-talet, eller?

En sosse av det slag jag håller av sa om kyrkomötesgruppen i höstas: "Dom religiösa galningarna förstör partiet." Jag säger för egen del: Socialdemokratin sådan den framträder i kyrkomötet är till skiada för svensk socialdemokrati. Den gör nämligen just det ett folkrörelseparti som vill vinna respekt inte kan göra: underlåta sakargumenteringen och brista i personlig kompetens. En socialdemokrati som är stark i sak och person - det är något det. Det finns sådana socialdemokrater. I kyrkomötet också. Men de är inte gruppledare.

Har Burell och Perers fel när de menar att biskoparnas förslag innebär en förlorad kontaktyta med folket. Antagligen inte. Men hur vi än gör, skadas nu den kontaktytan. Och vi får inte den ringaste tid att fundera över vare sig frågan om vad ett äktenskap är eller hur våra kontaktytor ska upprätthållas och stärkas. Kyrkostyrelsen tycks närmast oförmögen att agera i det uppkomna läget. Det sägs att kyrkostyrelsen är svag, kraftlös, initiativlös. Är det så?

Och ärkebiskopen är, som sagt, alldeles tyst.

I dag beslöt General Synod med röstsiffrorna 281 mot 114 (13 avstod) att köra vidare på spåret mot att införa kvinnliga biskopar. Forward in Faith fortsätter argumentera att detta kan Church of England inte göra om det inte finns mått och steg vidtagna för att skydda den minoritet som säger nej. Detta var förutsägbart. Vad som inte är riktigt lika förutsägbart är vad Forward in Faith kommer att säga på sitt extrainkallade möte nu i helgen. Först förklarar ett antal ärkebiskopar efter mötet i Alexandria att det finns två slags religionen i the Anglican Church. Därefter styr Church of England in på kyrkosplittring. Visst kan man säga att det bara är en liten men högljudd minoritet som bråkar. Det kommer att sägas också. Ska det vara alldeles omöjligt att se vad som faktiskt sker och upptäcka att det alls inte stämmer med myten om framgång för kyrkosystemen. Den lilla men högljudda minoriteten hade det sällsporda för sig att den firade gudstjänst och högljutt sjöng med. Det är inte stensäkert att alla som ropar på kvinnliga biskopar hör till den kategorin.

Jag tycker synd om Rowan Williams. En fiende har varit framme, säger jag om det som sker. Ska Människosonen när han kommer åter finna tro på jorden? Det är frågan inför den yttersta tiden. Och det intressanta är inte att man inför kvinnliga biskopar. Det intressanta är att man vägrar ge minoriteten, den samvetsstyrda, skydd. Det är egentligen rätt oengelskt.

Förrsten var det julspel i Tyskland och några var änglar. De stod så näpet i ett hörn och fick den lite uppmuntrande frågan: Och vad är ni? "Wir sind doch die Engelschen, die arschliche."

Jag ville bara kolla att ni hängde med på vad de olika böckerna om de olika företeelserna heter, fattar ni väl! Men tjatar ni, så OK. Boken heter DET LUSTIGA ÅRET och beställs fortfarande till ett bra pris. En person som jag uppskattar efter förtjänst skrev att hon läst boken två gånger. Frivilligt, inte som botgöring för någon allvarlig synd. Men tiden drar obönhörligt mot framtid, det lustiga året ligger bakom oss och det innevarande är mer olustigt. Nu läses i tidningen Dagen att Olle Burell (S) [det ska numera vara stort S efter partinamnet, jag hänger med] reagerar på de nio biskoparnas tilltag att skriva på DN Debatt. Håll i er!: "Jag är förvånad över att nio biskopar utan förvarning går ut så hårt i den allmänpolitiska debatten och presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen."

Det kan inte hjälpas. Den här sortens uttalande gör sig på tyska. Därmed har jag ingenting annat sagt än det uppenbara.

Nu återstår frågan om det inte finns några andra socialdemokrater, som bejakar att biskopar då och då ska säga just det som det alls inte finns majoritet för i riksdagen och detta utan förvarning. Förvarning? Skulle DN kanske först haft en liten notis dagen före. "Håll i er i morgon för då skriver biskoparna oanständigheter men vi avslöjar inte vilka" och så hade saken fåt brisera dagen efter? Eller skulle de bara berättat för Olle och bett honom om tillåtelser? "Der Burell denkt für uns!" -?

Jo, det finns andra socialdemokrater. En del tror inte på Gud. De borde sätta stopp för de religiösa som vill smutsa ner partiets namn. För övrigt har Mona Sahlin fått kritik för sin fråga om den nordiska el-marknaden. Det var ju riktigt piggt att sätta tummen där det gör ont och trycka till. Mona gjorde mig glad hela gårdagen. Om el produceras billigare och miljövänligare i Sverige - varför ska vi då gå i kartell med skitig tysk elproduktion för att betala mer för elen? Undras. Oppositionspolitik ska vara just så uppkäftigt rolig som Mona gjorde den. Bra. Säg till Burell när vi ändå ägnar oss åt renhållning, Mona!

Kerstin Vinterhed funderar över det stora jubiléet i höstas. "De kvinnliga prästernas femtioårsjubileum" kallar hon det. Oegentligt. 48½ år var det, som bekant. Varför blev ekot i dagspressen så svagt? undrar hon. "En och annan pliktskyldig intrervju, inget annat." Har hon rätt i att frågan om kvinnor som präster inte ären "issue". Att "göra det till en ren könsfråga om kvinnor bör få tillträde till ett yrke eller ej - det är överspelat." Man tackar för informationen om hur mycket pastor Vinterhed själv förstått av frågan. Det verkar dok som om pastor Vinterhed anar att det trots allt finns en fråga fast den förstås inte finns, inte kan få finnas. Pastor Vinterhed noterar också att JämO tackade nej till att samtala om problematiken med förre ärkebiskopen. "Principfrågan var färdigventilerad". Det gick KG på. Fast är det självklart att Kerstin Vinterheds brorsa, som var JämO, verkligen fattat vad samtalet skulle ägnas åt?

I perspektiv kanske bloggboken Det lyckliga året dokumenterar något som bör bevaras i bokhyllan. Den kostar 75:- och just nu är det priset inklusive porto. Man beställer på tel 042 37 48 10 eller via mail anna@malmberg.org

Boken är inte anmäld i Kyrkans Tidning, lika lite som min apologetikbok Huvudsakligt, på samma förlag. Antingen betyder det att böckerna är undermåliga eller utmärkta, det är svårt att veta.

På Svenska kyrkans hemsida begår sig biskoparna. En tacksam allmoge tar emot deras fromma utläggningar. I Dagarna blir förstås en rubrik som denna "Biskopsmötet - Vad ska man tro?" lockande. Ska man tro de fyra, de nio eller den tyste? (det låter nästan som en Clintan-film!) Men Lennart Koskinen skriver inte om biskopsmötet. Han skriver om sin tro "Yes, we can" - nämligen med Guds hjälp. "Med Guds hjälp kan vi väcka hoppet till liv." De teologiskt klarsynta anar Pelagius i sammanhanget (betänkligt!). Lutheraner säger hellre att Gud väcker hoppet till liv. Insikten är att vi behöver varandra, skriver biskopen. Men det menar han egentligen inte. Det är fromt snack. Hans tankevärld är en annan för han lever i en tydligt bestämd motsättning mellan ett "dom" och ett "vi". "Dom" var de han kallade svartbröder och talibaner - epitet han tog tillbaka. Men när han beskriver en artist som slutat tro på en himmel däruppe och ett helvete där nere, konstaterar han:

"I så fall finns det nog inte mycket tro kvar i Svenska kyrkan och särskilt inte bland våra teologer och biskopar heller. Och det är väl precis vad en liten men högljudd grupp gammalkonservativa inom kyrkan också menar. Nämligen om tro är att tro på samma sätt och med samma ord som på medeltiden. Att urkyrkan var mer radikal glömmer man tyvärr."

Först ett ord om "liten med högljudd". Det heter alltid så. Om Sköld Peter Matthis vid Åhléns när Vietnamprotesterna började eller om antiapartheid-rörelsen eller om studentdemokratin. Den som var med för 40 år sedan och lite mer, vet hur valserna går. Översåtarna talar alltid så. Och ska tankemodellens halt prövas, kan man fundera över hur Stora Rådet och den romerska ockupationsmakten uppfattade Jesus och hans lärjungar. En liten, högljudd grupp som förbjöds att tala.

Tror de gammalkonservativa på att helvetet finns i jordens innandöme? Fram med lite skriftliga belägg, dr Koskinen. Tro på samma sätt - själva hjärtats tro är kanske inte annorlunda för samtidens kristna än för urkyrkans? Var inte våra hjärtan brinnande i oss? Men med samma ord som på medeltiden? Kan det stämma? Vilka gammaltroende i Svenska kyrkan driver kravet på latin som gudstjänstspråk, biskopen? Ge oss besked. Om de "gammalkonservativa" (egendomligt ord) drivs av det reformatoriska på 1500-talet - är de då inte i verkligheten väldigt intresserade just av livet och läran i urkyrkan, den som ter sig radikalare?

Biskop Lennart Koskinens tankevärld ter sig sällsam. Den tål inte att prövas mot något annat än biskopens egna tankar. Han målar ut meningsmotståndare som något de i all mänsklig svaghet dock inte är. Sådant folk hålls vi med som - biskopar!

Ska Svenska kyrkan avstå från vigselrätten? frågades i Östran i dag. Tio präster svarade. Åtta sa ja. En sa nej och en sa både ja och nej. Swen Ljungdahl i Algutsboda svarar ja. Argumentet är lysande: Vi skulle slippa mycket av det interna käbbel som är i dag.

Interna käbbel? Vad menar han? Biskopen kräver en debatt raskt. Är det internt käbbel? Riksdagen bereder sig att fatta beslut. Internt käbbel? Vi försöker förstå frågan om samkönat äktenskap. Internt käbbel? Är det inte så att somliga präster tar fram de enkla slagorden så fort det ska föras teologiska resonemang och kallar varje intellektuellt tankeutbyte för "käbbel"?

Han som sa ja och nej då? Pastor Jansson? Inte riktigt. Han har en poäng. Det är klart vatt vi kan vara utan vigselrätt, som på kontinenten. Där försvann vigselrätten i ett försök att pressa religionen bort från offentligheten. Vill vi det? Det är lika klart att ingen ansvarig kan rösta för en ordning som betyder att präster hamnar inför domstol när de inte viger samkönat och då kan det vara lika bra att vara av med vigselrätten - men det får konsekvenser. Vi borde tala om dem. Tål Svenska kyrkan ytterligare reträtter från folklivet eller betyder nu varje reträtt ytterligare ett skäl för folk att spara de pengar som kyrkoavgiften utgör? Behöver vi slå vakt om varje anknytning till människors liv inte bara därför att evangeliet tvingar oss utan därför att också ekonomin gör det? Ja, det är väl lika bra att tala klartext. Myten om den rika kyrkan styrker inte människors ansvarstagande. Per kyrkotillhörig finns i pengar några tusenlappar. Det är, utslaget, inte särskilt mycket. Och så står kyrkobyggnaderna landet runt. Konsekvensanalyser är ingen överflödsssyssla.

Jag undrar varför det ska vara omöjligt att införa två slags vigselbehörighet. Somliga viger bara kvinna och man, andra viger andra kombinationer. Men denna uppdelning är inte mer diskriminerande än att min kropp behandlas av olika läkare med olika specialiteter. Är det inte ett grundläggande tankefel att diskrimineringsstämpla bara därför att en präst inte viger samkönat? Det bestämmer väl egentligen lagstiftaren i Sveriges riksdag? Saken vore värd en vers i utskottsbetänkandet. Utan en sådan vers blir det diskriminering och då faller nog vigselrätten och det får oöverblickbara konsekvenser med sig. Att så många på kontinenten fortfarande väljer kyrkligt påhak på underskriften hos borgmästaren - kan det bero på det tydligt antiklerikala i civiläktenskapets införande? I så fall är vi inte alls där när folk kunde tänkas vilja markera genom att välja det kyrkliga. Bröllopsfesterna kommer att fortsätta vara storslagna - men var finns kyrkan i allt detta? Ingen vet. Det bekymrar mig alltmer. Och blir det bra om det kan sägas att bögarna och flatorna tog kyrkbröllopen från oss? Vad säger folket?

Jag hörde det själv. Han la orden väl i ekot. Det handlade om tre kustkorvetter, som Kockums aldrig fått betalt för. Nu skriver Kreditexportnämnden av kraven och de 200 miljonerna som avsatts för saken i budget går tillbaka till Finansdepartementet. De borde, menade Wejryd, gå till bistånd. Han talade så klokt och det han sa var sådant som påpekades när det handlade om biståndspengar också för 40 år sedan.

Det är möjligt regeringen kan komma på ett behov som riksdagen anslår just 200 miljoner till - men det är inte just poängen. Poängen är att ärkebiskopen låter som en statssekreterare eller utskottsordförande i ett ämne som är en liten detalj medan han i teologiska frågor är alldeles tyst. De andra biskoparna för det där konstiga samtalet som inget samtal är på DN Debatt. Inte Wejryd. Han är upptagen av gamla krediter för tre kustkorvetter. Jag läser Anders Brogrens hemsida. Han kräver ärkebiskopens avgång. Hans argument är teologiska. Vore det inte bättre att kräva att ärkebiskopen ska få utnyttja sina politiska talanger och få en statssekreterarpost? Han kunde få många tillfällen att engagerat lägga ut exportkrediter och bistånd. Statssekreterare har vi för den sortens sysslor. Ärkebiskopar har vi för att tala teologi, ge andliga instruktioner och rädda det kyrkliga livet från totalt sönderfall. Men, tänker jag, hör till det bilden av Svenska kyrkan att ärkebiskopen talar exportkredit när det är riktigt allvarligt i Svenska kyrkan? För inte vill han väl tala kyrkostatistik eller systematiskt teologiska frågor om vad äktenskapet är?

Det har varit provval till biskop i Stockholm och åtta kandidater har vaskats fram. Det är bara att ta fram kristallkulan och räknesnurran och försöka värdera hur man nu måste positionera sig. Moderaterna kan stå fast vid Hans Ulfvebrand. Socialdemokraterna går väl in för Eva Brunne. Nu lanserades Helle Klein, men utan framgång. Det pekar på ett problem. 675 röstade på kandidater som fått 5 % av rösterna eller mer. 140 röstande fick ingen utdelning på sin mening. Det är faktiskt dryga 20%. Vi får se vart allt tar vägen.

När jag läser Kyrkans Tidning fåt jag veta att Hans-Cristian Nyström från golvet talade för Helle Klein: "Hon är multikompetent. Det är svårt att vara mer förankrad i kyrkan än hon." Fast jag behöver inte läsa så mycket. Partipolitiseringen är mycket tydlig i biskopsval nuförtiden. Anna-Karin Hammar, som var s k officiell kandidat (framvaskad av politiker m fl i stiftsstyrelsen ...), fick inte tillräckligt med röster. Det fick i stället Hakon Långström, han som gjorde upp med Caroline Krook i sin bok på Gaudete Förlag. Så antagligen ska detta val ses som ett för eller mot Carro-val.

Jag erkänner att det är en del i Stockholms stift som jag inte riktigt förstår. Det är inte det värsta. Det värsta är att jag inte bryr mig ett dugg. Och kanske än värre: Jag är inte ensam.

Debatten måste föras raskt, sa Sven Thidevall, så en kort stund i eftermiddag läste jag på. De anglikanska primaterna eller pimaserna (vad ska de kallas på svenska för att inte förväxlas med gorillor, ärkebiskoparna?) hänvisade vid sitt möte nu i Alexandria till The Windsor Report. Jag tog fram den ur hyllan. Där krävs ett moratorium. Vi måste få tid att reflektera. Detta är alltså fortfarande den anglikanska kyrkans hållning. Gör ingenting förrän vi fått tänka, tala, bedja, reflektera mer. Jag fortsatte till Svenska kyrkans utredningar 2005:1, som är en hearing inför eventuellt välsignande av partnerskap. Där heter det att könsneutrala äktenskap saknar stöd i Bibeln och att ett beslut om välsignande av partnerskap måste förberedas genom ekumeniska konsultationer, sådana vi förpliktade oss till i Borgådeklarationen. Det blev inte så. Men det är intressant att se att de nya frågorna om samkönad vigsel inte på allvar tagits upp i några av Svenska kyrkans materialsamlingar. Saken har inte diskuterats. Majoriteten tänkte att partnerskapsvälsignelse var en rimlig kompromiss. Andra sa att välsignelsen var ett brohuvud för nästa krav.

Här sitter jag en ledig lördagseftermiddag och försöker orientera mig. Är det att räkna som arbetstid? Eller är det något som ska gå på nöjeskontot? Och vad är det jag, en komminister på landet, ska debattera när jag inte hittar något teologiskt underlag för det förslag som riksdagen nu ska ta? Är det inte dags för ärkebiskopen att ta på sig ledartröjan och säga till statsministern att han, en hedning, gärna får stifta vilka lagar han och hans kamrater i riksdagen vill, men vi har separerat kyrka och stat och Svenska kyrkan förbehåller sig rätten att seriöst bedriva teologi innan hon fattar beslut. Han kunde hänvisa till Alan A. Brash som i den lilla boken Facing Our Differences (RISK) menar att Jesus "certainly (is) calling us ecumenically to seek the truth together". (s 58) Sådant tar tid. Hade man velat få fram ett beslut om samkönade vigslar med texter om detta in i kyrkohandboken, borde det arbetet ha bedrivits samtidigt som välsignelse av partnerskap diskuterades. Men då sas faktiskt för mycket emot ordningen med samkönad vigsel. De orden försvinner inte bara sisådär. Tid, alltså.

Nu har De Fyras gäng publicerat sig. Den Namnlöse är dock tyst. Han har stigit så högt upp at han väl inte behöver stiga ned och samtala. De fyra biskoparna ser dock det offentliga samtalet som ett hälsotecken. Samtal? Först säger nio biskopar sitt i ett uttalande på DN Debatt. Dagen efter säger fyra biskopar sitt på DN Debatt. Ska det kallas samtal? Rubriken sammanfattar "Biskopskolleger förordar kyrklig diskriminering" (det var ett ord till De Nio). Ingressen sammanfattar också: "Problemet med präster som inte vill viga samkönade par kvarstår." Det är, heter det i biskoparnas text, det grundläggande problemet. Men något tvång för präster att viga alla är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskirminering.

Men, hallå! Om präster vägrar viga samkönat så är det väl i svensk lags mening just diskriminering? Det handlar knappast om det kyrkliga. Ska vi eller ska vi inte ha en specialklausul som gör att somliga präster får undvika att viga samkönat eller ska vi ha en lag som säger att alla som får vigselrätt ska viga alla? Hur kom det sig förresten att det blev ett problem för de fyra biskoparna med präster som inte viger samkönat? Är inte problemet ett helt annat - att äktenskapet omdefinieras på ett sätt som Kyrkan faktiskt, med stöd av bibelord och en del annat, inte kunnat tänka sig? Är i så fall inte beslutsfattarna mer än prästerna problemet? Biskoparna säger sig också "helhjärtat" bejaka samkönade äktenskap. Nå, fram med de teologiska argumenten. Argumentet på DN Debatt är ju annars ett enkelt: Kyrklig välsignelse av borgerligt ingånget äktenskap är något annat än kyrklig vigsel. Naturligtvis är det så.

Biskop Thidevall talar på nyhetsplats om att vi inför en ny verklighet på teologisk grund raskt måste skaffa oss ett nytt förhållningssätt. "Debatten har pågått länge men är ändå helt ny." Staten håller nämligen på att ändra spelplanen.

Raskt? Vad händer om Svenska kyrkan säger att teologiskt arbete också tar tid, inte minst som det finns goda invändningar som på allt sätt måste värnas så att en kontroversiell fråga blir allsidigt belyst? Värnas? Ja, därför att homofobstämpeln annars är kulturyttring i vårt land så fort någon inte ropar med tidsandan. När det är så, krävs tid. Om det innebär att staten återtar vigselrätten är det och kommer det i högsta grad att bli ett problem för de politiska partierna. Vi behöver inte ha någon brådska. Och raskt? Vad ska vi församlingspräster göra? Ställa in församlingsarbetet i fastan, sammanlysa gudstjänster för att bereda oss lästid och diskussionstid? Fara på raskt ordnade konferenser på arbetstid? Göra besök i andra kyrkor på stiftens bekostnad? Eller?

Och hur ska det offentliga samtalet biskoparna emellan nu föras? Släpper DN Debatt till utrymme i morgon också? Den som lever får se. Förresten, den som lever och får söndagens DN redan på söndagen och inte först på måndagen får se. Jag får se på måndag.

Charlotte Engel är diakon och ledarskribent i Svensk Kyrkotidning. Jag gillar henne och finner att vi i sak är helt oense när det gäller synen på Gud. Hon finner att det är en absurditet att tänja bilden av lille Jesus till att omfatta barnen i Gaza. Det finns alltså nöd, smärta och plåga som Gud inte kan dela. "Vem tror att han verkligen har gått före oss längst in i människolivets ångest och fasor?" undrar Lotta. Jag svarar: Jag tror så. "Gud bor inte i den djupa depressionens mörker", skriver diakonen Tomas Ekstrand utifrån egna erfarenheter. Andra har andra erfarenheter. Nu frågar Lotta: "Men tänk om det är så att Guds människoblivande i Jesus helt enkelt inte räcker till? Själens mörka natt är kanske inte mörk för att vi tappat tron på att Gud är där med oss, utan för att människan faktiskt är ensam i ett lidande som är bortom Guds erfarenhet och förstånd?"

Man kan tänka så. Kyrkan tänker inte så. Kristen tro tänker inte så. Men ska det då vara så nödvändigt att vara kristen om man tänker på det viset? Om människan är ensam, så var ensam då! Om Gud inte har erfarenhet och förstånd när det gäller mänskligt lidande - varför masa sig iväg till lokal med korsprydd tinne och in i en samlingssal där tortyrtecknet står i centrum? Har vi inte nu kommit därhän att vi behöver klargöra vad kristen tro i all sin dåraktighet faktiskt säger och ta ställning till dårarnas evangelium. Ja eller nej. Och svarar man "ja" blir konsekvenserna annorlunda (och mer komplicerade) än om man säger nej.

Vad med själens mörka natt? Mystikernas - och en del av oss smärre mystikers - erfarenhet är att Gud möter där. Ibland säger man att detta mörker är det mörkrum Gud behöver för att framkalla den rätta bilden i oss. Men det är underordnat detta att Kristus stigit ner i dödsriket och drar mig upp därifrån. Guds människoblivande räcker till. Men vad är det för Kyrka där de vigda ämbetsbärarna offentligt skriver ledare, där det som tron hävdar förnekas? Svensk Kyrkotidning - vad är "kyrko" egentligen? Och varför som ledare?

Var var Jesus när bomberna föll i Gaza? I Gaza. Var var vi?

Man måste vara lite kulturell för att uppskatta rubriken. Elin Wägner, från grannsocknen i Småland, skrev boken Den Namnlösa, som jag uppskattar. Nu har dilemmat dock materialiserats. En vän sms-ade från domkapitlets i Växjö sessionssal. Där hänger biskopsporträtt. Alla har en namnskylt, alla utom - just det. Vad hette han som var biskop i Växjö och sedan blev ärkebiskop? Gunnar Wejryd var det i DN. Alla andra tänkbara och otänkbara kombinationer har också figurerat. Och nu blev han namnlös. Snart startar jag ett upprop mot mobbingen av Anders Wejryd. Hans efternamn alluderar på vägröjare, tänker familjen. Röjar-Anders, alltså. Vad är det han röjer - partyröjare eller slyröjare, den som röjer undan det som inte ska få växa. När jag besinnar mig och förstår vilka han röjer bort, bestämmer jag mig för att inte starta ett upprop.

Kanske skulle jag skicka en blomma till honom i stället? Hur kul är det i ett gäng på fjorton när nio av kompisarna inte vill vara med? Biskopsmötet som vi känner det från arkiven (och det gör vi) höll samman utåt. Nu ser vi ett inför offentligheten splittrat biskopsmöte och lämnas i förvånad förvirring. Vad nu med de kunniga teologer som avgjort frågan åt oss? Det verkar som om vi tvingas tänka själva. Men frågan är fortfarande varför fem stackars biskopar ville bli lämnade i öknen. Vi får fråga teologie kandidaterna Wejryd, Guldbrandzén och Söderberg samt docenten Lind och professorn Aurelius, kunniga teologer. Men om dessa är de kunniga - vilka är då de andra? Kyrkoherde Lennartsson i Glanshammar, kom till vår hjälp! Har de förlorat sitt politiska väderkorn eller är det just det de inte har? Tiden kommer att ge svar. Lennartsson ger det nog inte.

Låter jag inte tillräckligt entusiastisk över biskoparnas artikel på DN Debatt? Men jag är entusiastisk. Varje gång läget blir lite mer förvirrat, känner jag livsandarna vakna. Och snart kanske vi nått den avgörande punkten när de kunniga teologerna gör klart för oss vad som kännetecknar det kristna äktenskapet. Frågan handlar ju inte om att all kärlek är lika mycket värd eller att kärlek ska välsignas. Frågan handlar om vad ett kristet äktenskap inrymmer. När den frågan besvarats, faller väl bitarna på plats. Jag tror att denna teologiska utredningsuppgift kan skötas snabbt. Forskning på skilda teologiska ämnesfält, skrivande, seminariejobb, någon konferens, publicering och receptionsprocess - hur man än räknar är vi framme vid hösten 2010 eller årsskiftet 2010/2011. Kan inte riksdagen vänta på att Svenska kyrkan, som den stora vigselförrättaren, reder ut sin teologiska rebus? Nåväl, då upphör de kyrkliga vigslarna. Och svenska folket går till politiska val 2010. Då kan det visa sig att avståndet mellan valda och väljare blivit för stort. Ajö, ajö. Alternativet? Att inte utreda, inte komplicera, inte arbeta seriöst. Då återstår frågan varför man inte ska göra det. Har kyrkoherde Lennartsson någon förklaring att ge? Eller ska vi andra omutligt hederligt samtala om de faktiska frågor som samkönade äktenskap föranleder seriöst arbetande teologer, sådana som vet vad de tror. Eller ska Sveriges riksdag utan någon invändning kunna betrakta teologi som obskurantism?

Ekot kl 7 annonserade att trossamfund ville ta bort vigselrätten. Det tyckte jag var en konstig påa - för nio biskopar hade ju på DN Debatt just detta krav och de är biskopar i en kyrka. Nu handlade inslaget alls inte om detta utan om Evangeliska Frikyrkans propå att vigselrätten ska bort. Stefan Swärd fick ett ord, Och därtill Sölren Juvas från RFSL. Eftersom han trodde att Evangeliska Frikyrkan inte ville viga homosexuella och därför ville att vigselrätten skulle avskaffas, var han emot ett avskaffande av vigselrätten. Några komplicerade följdfrågor ställdes inte. Jag, som är lite ohelgad, skrattade. Mest åt biskoparna. Här har de samlat sig och formulerat sig och kommit in på DN Debatt men hamnar i medieskugga bakom Stefan Swärd. Nu kommer också deras artikel att uppfattas som ett försök att slippa samkönad vigsel. Varför vill det liksom inte lyckas för dem?

Anders Wejryd, Martin Lind, Erik Aurelius, Tomas Söderberg och Tony Guldbrandzén har inte skrivit på. Jag blir lite nyfiken på hur de tänker. Om de tänker.

Hur argumenterar nu de nio biskoparna? De skiljer frågan om samkönad vigsel från juridiken. Det kan man göra. Principiellt. Men kan man det politiskt i det svenska dagsläget? Den lösning biskparna förespråkar är en slags utvidgad hindersprövning. Man skriver på ett papper och så är man gift. På det kan kyrkbröllopet följa. Om man vill. Eller något annat. Biskoparnas syfte är att skapa förutsättningar för långsiktigt hållbara juridiska former för samlevnad. Varför blir det viktigt? Jag citerar: "Vi är på väg in i en lågkonjunktur. Den kommer att sätta samhällssolidariteten på prov."

Biskoparna är lite seriösare också. Staten skriver ny äktenskapslag utan at blanda in Svenska kyrkan. Då får staten ta hand om det juridiska medan kyrkor och samfund tar hand om det andra. Bra att det blev markerat. Men ska man alltså kunna gifta sig genom att dels skriva på en hindersprövning, dels ett äktenskapsintyg, sätta på dubbelt brevporto och så vara gift? Vad säger folket? Att bögarna tog kyrkbröllopet från oss och lät oss behålla en kuliss? Kommer det att visa sig att den lössläppta intoleransen mot dem som säger nej till samkönat äktenskap slår vidare och vildare omrking sig? Det vet vi faktiskt inte. I sak tror jag dock att vi tar ett steg bort från kyrkbröllopen. De ersätts av stora familjefester. Jag kan på ett sätt beklaga även om jag förstår mekanismerna.

En som tänker sig bli präst frågar på Svenska kyrkans hemsida om han/hon kan bli prästvigd trots att han/hon inte är säker på att vi har Jesu mandat att viga samkönat. Kyrkoherde Anders Lennartsson svarar. Han hälsar "med glädje" ett beslut om samkönat äktenskap. Hans resonemang är detta: Det är viktigt att reflektrea över vilken kyrkan man går in i. Den ordning Svenska kyrkan har är en följd av kunniga teologers arbete och vad ett demokratiskt kyrjkomöte kommer fram till. Om du vill vara präst i Svenska kyrkan måste du nog gilla läget. Varför det? Jo, uppenbarligen av detta skäl: Att vara präst i Svenska kyrkan är ju ingen mänsklig rättighet.

Till detta är något att säga. En prästkallelse uppstår väl i den kyrka man faktiskt tillhör, inte en man går in i. Det står efterhand klart att Guds vilja är att jag ska bli präst. Saken prövas. När man väl prästvigts, prövas kallelsen dagligdags. Blir det något av mitt prästliv? Problemet i Svenska kyrkan borde vara att somliga dissiderande är utrerat svenskkyrkliga och produktiva i vanligt församlingsarbete. Deras kallelse fungerar och det är vad som bore räknas.

Kunniga teologer har tänkt för oss, menar kyrkoherde Lennartsson. Det är en man med små pretentioner, må jag säga. Problemet just nu är snarast att Svenska kyrkan i stället för teologiskt arbete ägnar sig åt ideologiproduktion. Men Lennartsson ger besked om framtiden. "Om du vill vara präst i den kyrkan måste du nog gilla läget." Pröva satsen på Martin Luther eller Olaus Petri! Pröva den på de prästlöften vi avger - i en reformatorisk kyrka är Skriften och bekännelsen auktoriteter överordnade kyrkosystemets krav, som bekant. Och så följer Lennartsson upp med det debila att det inte är en mänsklig rättighet att bli präst i Svenska kyrkan. Vem har påstått det? Problemet är ett annat. Kan Gud kalla till präst- och diakonämbetet också den som inte svär på nyordningarna? Om Gud kallar den sortens folk, hur förhåller sig kyrkosystemet till saken?

Vi kanske ändå ska tacka kyrkoherde Anders Lennartsson i Glanshammar för beskedet. Något annat än Gleichschaltung, likriktning, gäller inte. Kyrkomötet har inte samlats men beskedet står klart Det luktar tysk höst över denna svenska vinter, vårvinter eller vår år 2009. Men om konsekvenserna blir så stora - borde vi först inte av de kunniga teologer ha fått materialet om äktenskapet så att vi kan reflektera, samtala och fatta beslut? Saken ärden, att till detta normalförfarande finns inte tid. Vem har sagt det? Varför denna brådska? För vem är tiden kort? Får jag som bibelläsning föreslå Johannes Uppenbarelse 12:12?

För den som roas av talmystik eller av det som kalla serendipity: Beslutet om samkönade äktenskap fattas enligt plan av Sveriges Riksdag den 1 april.

Linköpings domkapitel har beslutat alla som söker tjänst (9 januari §7) som komminister eller diakon ska skriva under en behörighetsförklaring att de är beredda att samarbeta med andra som vigts till präster eller diakoner. Detta är den om talade idiotförklaringen. Det är klart att alla i någon mening arbetar med andra i vigningstjänsten och kön är ingen avgörande komponent, om man så säger. En kvinnlig diakon är väl just kvinnlig om än understundom manhaftig. Idiotförklaringen infördes i Kyrkoordningen utan entusiasm men detta var den väg man använde för att dissiderande präster i ämbetsfrågan inte skulle kunna bli kyrkoherdar eller biskopar. Systemet litade inte riktigt på församlingarna. Det var på gränsen till åsiktsregistrering - men inte över för det kunde sägas att befattningen ställde vissa krav som inte gällde alla. Skulle kravet gälla alla skulle frågan om ämbetet ändå få avgöras som en bekännelsefråga, och det ville man inte riktigt ge sig på. När Linköpings domkapitel går ett steg vidare, handlar det om att komma åt de misshagliga. Inte så att de blir behörigförklarade om de svarar "fel" men "Däremot kommer det förhållandet huruvida man avgett förklaringen eller ej att beaktas vid domkapitlets yttrande över sökande till komminister- och diakontjänster." Ingen låtsas om att stöd i kyrkoordningen för detta agerande saknas!

Åsiktsregistreing med konsekvenser i form av ett faktiskt Berufsverbot, det är vad det hela handlar om. Den som är präst- eller diakonvigd till och med 1982 har vigts under de villkor samvetsklausulen ställde fram. Makten talar - och Maktens talan förs av de gamla kvinnoprästmotståndarna biskop Martin Lind och domprost Peter Lundborg (för egen del särvigd när han skulle prästvigas). Men den enskilde är enligt svensk grundlag tillförsäkrad rätt att inte behöva uppge sin religiösa övertygelse. Det här är ett sätt att komma åt just den religiösa övertygelsen. Grundlagsbrott. förmodar jag. Och det domkapitlet nu gör, ville kyrkomötet inte göra. Varför inte det? Det finns en risk att ta ett steg för mycket när man promenerar i ett minfält.

Till villken insats anmäls misstänkt brott mot svensk grundlag? Och hamnar biskopen och domprosten i fängelse då - utan att passera gå? Tillsammans med min kusin, för den delen. Vad kunde Martin Lind, som var föredragande, ha gjort? Han kunde skrivit en mition till kyrkomötet och begärt att kyrkoordningens stadganden vidgats. Det hade i vart fall varit att uppträda demokratiskt. Och då hade kyrkomötesutskottet fått pröva om detta verkligen är i överensstämmelse med svensk grundlag och om det är - kanske till sist fattat ett bekännelseavgörande. Då hade alla dissidenter fått ta sitt pick och pack och gå.

Kyrkoherden talade inför stiftsfullmäktige. "Det blir annorlunda men bra", var det återkommande budskapet, i sak en besvärjelse. För det kan kyrkoherden faktiskt inte veta. Jo, annorlunda blir det. Statistiken för Svenska kyrkan presenterades (om än utan analys för den hade man inte hunnit med). Men statistiken är bättre för Växjö stift än för andra stift. Jag kommer strax tillbaka till det. På olika sätt måste kyrkoherdar och andra förhålla sig till prognoser, som talar om krympande ekonomiskt manöverutrymme. "Men det blir bra" - varför det? Det fick vi inte veta. Varifrån hämtar man dessa skojare som blir kyrkoherdar och tycks oförmögna att bruka allvar? Varför kan man inte få fram kompetenta präster som både ser hoten och möjligheterna? Svaret är att det beror på de kyrkopolitiskt betingade val som gjordes under 1990-talet. En konfliktfråga användes för att göra sig präster kvitt. Det betalar församlingarna ett oerhört högt pris för utan att fatta! De tror orden att det blir annorlunda men bra. Så häpna de ska bli när det är för sent.

Biskopen talade också. Växjö stift är sista vagnen på tåget. De andra vagnarna kommer före men vi kommer efter. Jag funderade över de biskopliga orden när jag körde hem och eftersom jag bor längst bort i stiftet fanns det lite tid att tänka. Är tågmetaforen så lyckad? När jag sitter i sista vagnen och lokföraren står på framme i loket (jag är dock uppvuxen vid Södra stambanan, så jag vet), kan jag bara nödbromsa. Ingenting annat. Men då får väl lokföraren - ärkebiskopen eller utvecklingen eller vem som nu kör tåget - sköta sitt och jag tyst och stilla följa med? Ansvarslös passagerare, alltså. Biskopen klipper biljetterna, eller? Nu tror jag inte att Växjö stift ska uppfattas gå på räls. Jag tänker fortfarande att det faktum att siffrorna är bättre i stiftet är utmaningen att ta tag i dem och göra något bättre och att detta är möjligt. Det är en hållning som ger utrymme för protester och utrymme för att beskriva alternativen. Tänker man inte så, det vill säga tänker man som biskopen, vad finns då att kämpa för? Jag finner det illavarslande att biskopen tror sig åka tåg. Har vi ändå inte, vi de erfarna församlingsprästerna, då och då visat på pastorala alternativ som faktiskt visat sig vara hållbara? Kan vi inte mycket enkelt definiera de faktorer som leder ut i elände? Vi som ägnat oss både åt församlingsbygge och kyrkopolitiska analyser kan förstå. Och vi tänker inte att vi åker tåg. Vad vi än tänker så tåg tänker vi inte! Nu är det sagt.

Jag skriver. Ibland blir det en bok. Boken Huvudsakligt och Det lustiga året kom förra året på GA-förlaget - som numera heter Gaudete - i Helsingborg och har hemsida på nätet. Nu frågade förlaget Bibliotekstjänst varför förlagets böcker inte recenserats på de s k sambindningslistorna. Svaret var att ägarna har hårda sparkrav och inom ämnesområdet Religion blir försäljningssiffrorna låga. "Böcker av t.ex. Dag Sandahl har tidigare sålts i mycket få ex. till biblioteken."

Men såldes inte boken Alla vi barn i söndagsskolan till 60 bibliotek landet runt? Nu kanske en författare hellre skulle vilja att folk köper böckerna och har dem hemma - men saken gäller något allvarligare. Någon på Bibliotekstjänst i Lund styr och detta styrande innebär att somliga böcker sällan eller aldrig hamnar på biblioteken. Sparkrav? Skulle inte just bibliotekstjänst skriva om böckerna så att bibliotekspersonalen fattar om det kommer intressanta böcker? Kommersialismen skulle väl inte vara bibliotekets villkor? Och en författare som skrivit i böcker som gått både i 250 000 ex och i 3 miljoner, är väl inte självklart ointressant? 3 miljoner - ja, fast det kan bero på att mitt namn inte stod på boken. De principiella frågor ställer upp sig på led. Vad kan mman göra? Man kan gå till biblioteket och fråga efter mina böcker. Eller beställa dem från förlaget. Jag vet inte vad jag tycker skulle vara roligast så varför inte göra bådadera?

Jag kom att ta fram biskop Tor Andraes bok Jag tror på Gud, som jag fått efter en avliden prästman. Han hade inte sprättat boken ... Jag sprättade och läste ett tal som biskopen höll i februari 1945. "Kyrkans ställning just nu". Vill någon haka på och skriva om perioden före min avhandling är det ett ämne att belysa biskoparnas lägesbedömningar i det Sverige som var i vardande att bli modernt.

Vad sa biskopen då? "Okunnigheten i religiösa frågor är ofta skrämmande och vittnar om att man på många håll aldrig hör eller läser om och över huvud taget aldrig tänker på dessa spörsmål." Nähä. Jag var inte född, inte döpt, inte konfirjmerad, inte pästvigd. Vad gjorde biskopar och präster då? Det fanns dock en viss välvilja. Kyrkan kunde anpassas och bli något för dem som hade behov av religion, såg biskopen och beskrev saken som repressiv tolerans, även om han inte använde just de begreppet. Men 1945 märke biskopen, en av de Aderton, en ny ton i kulturdebatten: "Man passar på i vgarje sammanhang där det låter sig göra att anbringa ett försåtligt utfall, ett knappnålsstyng, en överlägset avfärdande gest. Då det blir tal om omprövningen av behörighetslagn och fråga alltså blir om kvinnors tillträde till prästämbetet, heter det att naturligtvis är det ett självklart liberalt önskemål att kvinnor få bli präster. 'Men sedan kan det nog diskuteras, om det inte från kvinnosakens synpunkt finns viktigare hinder för verklig likställighet att övervinna än eventuellt kyrkligt motstånd mot att ordinera prästinnor.' Man förstår vilken struntfråga det är, vem som blir präst i svenska kyrkan."

Två eller tre generationer senare har Svenska kyrkan inte lyckats positionera sig annorlunda. Det ter sig alltmer som en fråga om själva den kyrkliga identiteten och, tänker jag, som en fråga om Kyrkans frihet och självkänsla. Vi kyrkokritiska står samman i en stor och ibland överraskande bred gemenskap. Också med biskop Tor Andrae. Allt har inte stått väl till - och somliga har sett det och sagt det. De andra då? Blundat, tigit, hållit för öronen.

Längre bort i landet verkar förvirringen svår. Nej, kontraktsprost i Karlskrona är inte längre Claes Klingberg (som aldrig skrev på prästdeklarationen) utan Pamela Garpenfors. Hon, då komminister i Skara, deklarerade sin syn på välsignelse av partnerskap. Som kontraktspost i Blekinge har hon en annan syn. Det kan hon ha. Men förklaringen i Sydöstran till att hon skrev på dåförtiden är bisarr. I en kommentar får dock Pamela Garpenfors stöd av signaturen PG. Den kommentaren ingår i ett mönster, tycks det mig, genom att argumentera mot person, inte i sak. Argumentum ad hominem heter det och räknas till förbjudna konster.

Alla kan fatta att PG jagar mig, som sägs ha nekat att viga frånskilda. Riktigt så enkelt var det inte. Jag meddelade kyrkoherden och pastorsexpeditionen att jag inte var beredd att få en tid och en plats för vigslar och efter ett kort telefonsamtal om ordningen skulle man sedan viga (eller döpa, som det också var för 38 år sedan!). Nu fanns det präster som vigde närmast expeditionellt. De fick ta hand om det hela. Jag hade ju lagstöd för att avstå och rätt mycket att göra i min av många föraktade stadsdel utan att ränna i Slottskyrkan Jag såg min pastorala uppgift vara en själasörjaruppgift. Jag vigde frånskilda när vi talat om rätt många frågor i livet. Man kan nämligen dels hävda en äktenskapssyn, dels fundera över hur tilltrasslade situationer ska lösas.

Jag är skild och omgif som PG nogsamt påpekart - fast har inte bott sambo (hur kunde PG få för sig det?). Är detta en pinsamhet? Nej, ett misslyckande, ja. De vänner som stöttade mig när jag slogs ut för snart nio år sedan, har en stor plats i mitt hjärta. De som ingenting gjorde minns jag också - men förhoppningsvis mer diffust. Hur jag kom vidare, behöver jag inte redovisa. Det vet några präster - och de kan ingenting säga för de har tystnadsplikt - och min fru.

Signaturen PG ska jag nu citera: "Nu kan alla se pinsamheten. Den som är förvånad räcker upp handen. Frid vare med dig broder i Kristus!" Här är det mest graverande. Alla ser ju att PG skriver: "där fick du din djävel". För att uttrycka denna hälsning tillgriper PG fromliga, lögnaktiga ord. Blasfemi, säger jag. Men varför kan PG inte försvara kontraktsprosten genom att säga att efter några år har kontraktsprosten ändrat mening - just det kontraktsprosten kunde sagt till Sydöstran? Man får ändra sig och man får då ge sakskälen. Finns det inga sakskäl, bör man inte ändra sig. Så enkelt är det. Jag tror dock att kontraktsprosten Pamela Garpenfors bör betacka sig för hjälp av PG.

Reine Medelius jagar också mot person. Här på bloggen i kommentaren men också i Barometern 26 jan. Det är samma argument. Dag Sandahl är frånskild och omgift, han hålle käft. Nu kan man om präster veta att när de uttalar sig om personliga förhållanden hos andra så vet de ingenting. Visste de något, skulle de inte kunna säga något. Tystnadsplikten, ni vet. Men varför argumentera på personnivå och inte på saknivå? Rimligtvis därför att sakargumenten tryter. Reine Medelius menar att vi som nu diskuterar samkönat äktenskap "luftigt angriper homosexuella för hur fel vi lever". Vad kyrkoherde Medelius har för sig, bryr jag mig inte det ringaste om. Jag ska bli tydligare: Jag bryr mig alls inte om kyrkoherde Reine Medelius. Detta skulle kunna ses som en svaghet, men sanningen ska göra er fria. Däremot bryr jag mig om ifall vi får samkönad vigsel, om Svenska kyrkan sätter sig över det skapelsen och uppenbarelsen gett besked om, konstruerar sig en ideologi i stället för att söka Guds vilja, lämnar sin lärogrund, tar beslut på obefintligt teologiskt underlag därför att de politiska partierna i kyrkomötet röstar igenom ett beslut - och mycket annat i den stilen. Till och med i korta loppet ser jag vart detta leder. Jag vill inte se präster trakasseras därför att de säger vad Kyrkan alltid lärt även om det kan vara roligt att få bli refraktär ihop med ärkebiskoparna Werkström, Weman och biskoparna Jonson, Svenungsson och en del andra. Det hade de väl aldrig trott?

Det finns ett bproblem med kyrkoherde Medelius. Han kräver "baske mig" (varför kan dom inte svära ordentligt? Han skriver ju "annars må jag bli /evigt/ förbannad) bibel- och bekännelsetrohet rakt av. Det kan man kräva. Men då behövs inga själasörjare. Då räcker det med poliser, trospoliser när det gäller de heterosexuella, kan man förmoda.

Kyrkoherde Medelius har ett förflutet i Alliansmissionen. Jag är inte övertygad om att frikyrkoköret lyckliggör Svenska kyrkan. Risken finns att de före detta frikyrkliga tar med sig något obearbetat och kontaminerar det svenskkyrkliga. Fast det medges: Möjligheten finns att de berikar det svenskkyrkliga också och blir omistliga - som Folke, Kjell och många andra. Det är emellrtid i grund skillnad på att vara kyrklig och att vara sekterisk.Kyrkans fokus ligger på läran med insikten att blir det fel i läran är det som ett kompassfel och allt styr åt helvete. Blir det fel i livet, då hanterar vi det med trött saklighet. Människor är som människor är. Och Kyrkan är en say-rörelse. "Sinner är you." De förlåtna tar nya tag. Därför hålls vi med själasörhare - soul friends. Fast man ska med visst omdöme välja sina själavänner. Tre predikningar brukar räcka för att veta om prästen är någon att anförtro sig åt.